»Vart är vi på väg?« är en klassisk fråga, men som de flesta numera känner igen från SVT-programmet »På spåret«. Det var den fråga jag ställde mig när jag läst ett antal sidor i Mikael Landéns debutbok. Mikael Landén är professor i psykiatri vid Göteborgs universitet och överläkare vid Sahlgrenska universitetssjukhuset.

Jag gjorde mig genast en föreställning att den skulle handla om vad man vet och inte vet om ett av psykiatrins kärnområden: galenskap. Och det gör den också, men inte på det läroboksmässiga sätt jag tänkt mig. Boken handlar inte så mycket om galenskap som sådan – ett ord som ju har många betydelser: alltifrån allvarlig psykotisk sjukdom till något slags underhållande putslustighet. Galenskap kan också i överförd bemärkelse beteckna ett avvikande kollektivt tänkande. Boken handlar, som sägs i undertiteln, ytterst om vetenskap; om vetenskapliga begrepp, om metodik, om hur man ska tolka vetenskapliga resultat, om vad man menar med evidens och inte minst om vetenskapens potential och viktighet. Men boken handlar också om psykiatrins speciella förutsättningar, framför allt diagnostiken.

Anledningen till att jag tidigt under läsningen undrade över färdriktningen var den ganska omfattande betraktelsen över religionen, och då främst katolicismens egenheter, i bokens början. Snart kommer man dock in på huvudspåret, med många intressanta hållplatser – resonemang – under resans gång. Det som gör boken intressant är att knepiga definitioner, svåra frågeställningar och framför allt felaktiga tankegångar ofta illustreras med roliga, ibland mycket udda och ibland till och med bisarra exempel på händelser och företeelser. En undran dyker upp: Var får författaren allt ifrån? Från webben naturligtvis, men också från tidskrifter och böcker. Mycket är sådant som de flesta av oss aldrig sett, eller som gått oss förbi därför att vi inte reflekterat över innehållet.

Ibland kan jag naturligtvis tycka att diskussionen av en viss fråga hamnat litet på sidan eller blivit, ur min synvinkel, litet unifokal. Och så plötsligt kommer en mening som säger att det naturligtvis kan vara på det här sättet också. Men ibland ger författaren exempel som inte bara förtydligar utan också kan leda till generaliseringar som går för långt. Psykoterapi i allmänhet kan knappast belastas för att Tomas Quick erkände 29 mord. Eller är det som med vacciner, att varje enskild men mycket sällsynt biverkan måste räknas? Hursomhelst kan det vara befriande att höra en vuxen genklang från den lille gossen i H C Andersens saga, och då får man ta det som sägs vare sig man vill eller inte.

Trots mycket information på de knappa 200 sidorna går det lätt att läsa. Mikael Landén skriver utmärkt. Läs, reflektera och skratta i din ensamhet. Eller föreslå till en studiecirkel eller till utbildningsseminarier och skratta tillsammans åt allt det konstiga som icke psykotiska personer kan få för sig och prata om det allvarliga. Var går gränserna mellan det rimliga och det orimliga? Det finns många resonemang i boken som behöver läras ut eller diskuteras både i syfte att utbilda och bilda.