I originalpublikationen från augusti 2004 fann man i fluoxetingruppen en ökad incidens av »harm-related events« men inte av »suicide related events« [1]. Vad gäller effektivitet (response rate) var fluoxetin bättre än KBT (60,6 respektive 43,2 procent). KBT skilde sig inte från placebo. Avseende suicidtankar konstaterade man att sådana fanns hos 29 procent av samtliga patienter vid studiestarten (baslinjevärde), men den förbättrades i alla fyra behandlingsgrupperna, med störst reduktion i gruppen som fick fluoxetin i kombination med KBT: »The combination of fluoxetine with CBT offered the most favorable tradeoff between benefit and risk for adolescents with ­major depressive disorder … Despite calls to restrict access to medications, medical management of MDD with fluoxetine, including careful monitoring for adverse events, should be made widely available, not discouraged.«

I TADS-rapporten från 2009 [2], som Göran Högberg refererar, till letade man efter prediktorer till suicidalitet och konkluderade: »Most ­suicidal events occurred in the context of persistent depression and
 insufficient improvement, without evidence of medication-induced be­havioral activation as a precursor. Severity of self-rated suicidal ideation and depressive symptoms predicted
emergence of suicidality during treatment.«

Fluoxetins effektivitet är visad med evidensgrad 1. Dess kliniska värde kan knappast härledas ur experimentella studier med artificiella premisser, vilket jag tidigare skrivit om i Läkartidningen [3].
 Det förefaller inte rimligt att dessa analyser har varit det vetenskapliga underlaget för de varningar för SSRI som läkemedelsmyndigheterna utfärdat alltsedan 2003. Oavsett om myndigheterna okritiskt skulle ha tagit intryck av dessa data före publikation borde de, såsom författarna själva, ställa hypotetiska risker för möjligen ökad suicidrisk i relation till den välbelagda suicidrisken vid obehandlad depression.

Göran Högberg har i sin tabell exkluderat suicidtalen före varningarna, det vill säga perioden 1992–2002, vilket borde vara de självklara utgångsvärdena för en jämförelse med tiden efter varningarna, det vill säga 2003–2010. Med hjälp av »klipp och klistra« i tabeller och diagram kan man dock visa nästan vad som helst (så kallat selektionsbias). 

Högberg har vidare av oklara skäl ersatt mina data från Rättsmedicinalverket med Socialstyrelsens data, vilket exkluderar eventuella suicid bland svenskar utan svenskt medborgarskap. Han har också exkluderat de troliga suicid där uppsåtet inte säkert kunnat fastställas, vilka främst utgörs av läkemedelsintoxikationer. Sannolikt passar dessa justerade data bättre till hans teser. Övriga spekulationer och åsikter finner jag inte anledning att kommentera.

Läs mer:
Suicid hos unga – misstänkt biverkan av SSRI