Det är dags att se värdet av patientnära forskning

En av de stora medicinska utmaningarna är att förhindra eller fördröja utvecklingen av alzheimer och liknande sjukdomar, men trots stora ansträngningar saknas effektiva behandlingsmetoder. Djur-, laboratorie-, register- och befolkningsstudier har resulterat i värdefulla pusselbitar om riskfaktorer och bakomliggande sjukdomsprocesser. Kunskaperna har legat till grund för läkemedelsstudier, men inga praktiskt övertygande effekter har påvisats. Alltjämt finns endast symtomlindrande läkemedel.

Intressant nog har studierna endast i begränsad omfattning skett på patienter som sökt vård, trots att sådan forskning är avgörande för behandlingsgenombrott. Det är i sjukvården noggranna undersökningar kan genomföras. Vi kan följa patienten genom hela sjukdomsförloppet och få kunskap om vad som kännetecknar och skiljer alzheimer från andra liknande sjukdomar. Detta har särskild betydelse tidigt i förloppet då symtomen ofta är otydliga samtidigt som möjligheterna att bromsa sjukdomen är störst. Tillvägagångssättet är också kostnadseffektivt eftersom man kombinerar forskningsverksamhet med utredning och behandling.

Vid Sahlgrenska universitetssjukhuset, Göteborg, har vi i flera år bedrivit forskning på patienter som söker hjälp för minnesrelaterade besvär [1]. En målsättning är att klargöra vad som kännetecknar Alzheimers sjukdom och andra vanliga minnesstörande sjukdomar hos vuxna. Eftersom sjukdomarna liknar varandra och kan förekomma var och en för sig eller tillsammans kan det vara lätt att blanda ihop dem, vilket är en möjlig förklaring till att försöken att behandla alzheimer ännu inte lyckats.

Värdet av patientnära forskning gäller självfallet också andra medicinska forskningsfält där sjukdomar utvecklas under lång tid och där behandling och rehabilitering pågår under månader/år. Vad behövs då för att möjliggöra sjukhusforskning?

Ledning. Att den patientnära kliniska forskningen har två huvudmän, universitet och sjukhusvård, innebär olika målsättningar och olika prioriteringar i stället för gemensamma. Många sjukhusforskare arbetar i båda organisationerna, vilket innebär dubbel administration och slitningar mellan lojaliteter och prioriteringar. Så länge sjukhusforskningen har två huvudmän behöver sjukhus- och akademiföreträdarnas befogenheter tydliggöras, vilket har belysts i flera utredningar [2, 3].

Trots att frågan är välutredd saknas beslut om organisatoriska förändringar som möjliggör effektiv sjukhusforskning. Intresset för forskning av den här typen är paradoxalt lågt. Det räcker inte att inrätta särskilda forskningsvägar för kliniskt verksamma läkare. En mer genomgripande organisatorisk förändring krävs.

Ekonomi. Ekonomistyrning har hög prioritet – vilket i och för sig inte behöver vara fel – men om den utgör ett hinder för patientfokus och forskning är inriktningen fel. Det gäller att inte agera kortsiktigt ekonomiskt.

Kompetens. Personal med kompetens om forskningsprocessen – designa studier, analysera data och sammanställa resultat – bör finnas som en basresurs på varje vårdenhet.

Attityder. Många som arbetar med forskning uppfattar att de är en belastning för sjukhusverksamheten. Forskningen måste ses som en integrerad del av den vanliga verksamheten. Det räcker inte att sjukhusledningen tycker att den är viktig. Varje medarbetare måste se forskning som en självklar del av sina arbetsuppgifter.

Vi framhåller ofta vikten av att snabbt kunna implementera ny kunskap och mönstra ut omoderna metoder, men implementering är bara ena sidan av myntet. Den andra handlar om kunskap. Det behöver tydliggöras att sjukvårdens uppdrag även är att skapa ny kunskap.

Hans Bergström (tidigare chefredaktör på Dagens Nyheter) skrev för flera år sedan att sjukvården är en guldgruva för medicinsk forskning. Jag delar hans uppfattning, men många ser inte vårdens potential som kunskapskälla. Vi har påbörjat brytningsarbetet men kan komma längre om hindren undanröjs och fler deltar.