Dagstidningsreportage om riskabla vård- och behandlingsförhållanden från Karolinska universitetssjukhuset avslöjar rädsla och tystnad hos vårdpersonalen.

På neurokirurgen kan patienter med elakartade hjärntumörer få vänta i veckor på operation beroende på vårdplatsbrister som hotar patientsäkerheten [1]. Varken den neurokirurg som tidningsreportern pratade med, eller någon av dennes kollegor, ville av rädsla för repressalier från sjukhusledningen öppet tala om hur illa ställt det är på kliniken. Inte ens i ett brev till sjukhusledningen angående den extrema situationen vågade läkarna skriva under med sina namn utan undertecknade »Specialistkollegiet«.

Thoraxkliniken rapporteras ha brutit mot medicinska riktlinjer för svårt sjuka hjärtpatienter (uppgifter som enligt sjukhuset inte kunnat bekräftas) [2, 3]. Ett 20-tal patienter ska ha behandlats med ballongsprängning för att vidga kranskärlen i stället för bypassoperation – den bästa behandlingen för att långsiktigt förbättra prognosen. Inte heller i denna intervju ville vårdpersonalen uppge sina namn av rädsla för repressalier från verksamhetschef och sjukhusledning.

Andra uppmärksammade händelser som har med tystnadskulturen på Karolinska universitetssjukhuset att göra är Astrid Lindgren- och Macchiariniärendena [4, 5]. I dessa senare händelser var också Karolinska institutet involverat. Det centrala målet för ledningarna tycks i dessa båda fall ha varit att lyfta fram och inte svärta ner själva varumärket.

I Karolinska universitetssjukhusets kommunikationspolicy står [6] om kontakten med massmedier bland annat: »Vår framgång är intimt förknippad med hur namnet Karolinska universitetssjukhuset uppfattas. Betydelsen av ett starkt varumärke kan knappast övervärderas.« Den starka fokuseringen på varumärket, men också en detaljerad reglering av vilka chefer som har rätt/skyldighet att uttala sig i medierna, kan olyckligt nog ha bidragit till tystnadskulturen.

Om meddelarskyddet skrivs i policyn [6] att en myndighet inte får undersöka vem som lämnat ut information till pressen, men däremot inget om begreppet meddelarfrihet, som innebär att alla offentliganställda har rätt att uttala sig i medier (undantag är uppgifter som är belagda med sekretess, till exempel uppgifter om enskilda patienter och deras hälsotillstånd).

I foldern »Yttrandefriheten i anställningen« från Sveriges läkarförbund [7] står: »De som är anställda i offentlig verksamhet har möjlighet att fritt ta kontakt med och informera media om uppgifter som exempelvis rör arbetsförhållanden eller arbetsuppgifter. Meddelaren har rätt att vara anonym. Syftet med reglerna är att missförhållanden inom den offentliga, skattefinansierade, sektorn därigenom ska kunna föras fram i den offentliga debatten.«

Är det en tillfällighet att de nämnda ärendena härrör från Karolinska universitetssjukhuset? Jag tror inte det, även om tystnadskulturen kan vara utbredd också inom vården i övrigt [8]. Motivet att försvara varumärket till varje pris kan dock vara större på ett universitetssjukhus.    

Det är djupt oroande att läkarna på en klinik inte vågar underteckna ett brev till sjukhusledningen med namn och att vårdpersonalen av rädsla för repressalier inte öppet törs framträda i medierna.

Arbetsmiljön på Karolinska universitetssjukhuset och Karolinska institutet måste förbättras. Man behöver få en fördjupad dialog och en ökad tillit mellan anställda och chefer/ledning. Dessutom behöver kommunikationspolicyn på sjukhuset förtydligas, bland annat beträffande vårdanställdas rättigheter att yttra sig i medierna. 

Jag är också övertygad om att vårdens arbetsmiljö blir bättre om vi får tillbaka en sjukvård i vilken patientens vårdbehov alltid sätts i centrum, och där hälso- och sjukvårdslagen och den vårdetiska plattformen respekteras som centrala styr- och prioriteringsinstrument.

Läs replik:
Viktigt att vi kommer tillrätta med tystnadskulturen

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.