Min främsta tanke när jag skrev artikeln »Hänsyn hitom det dubbelblinda …« i Läkartidningen [1] var att peka på hur experimentellt prövade, evidensbaserade behandlingsmetoder kan få oss att tro att behandlingsarbete är något som utförs av de standardiserade terapeutiska instrumenten själva. Men behandling handlar om mötet mellan behandlare och patient/klient. 

I en manualiserad och standardiserad behandlingsvärld riskerar behandlaren att bli en utanförstående »utförare«. Jag måste emellertid också betona att jag inte anser behandlingsforskning vara meningslös eller experimentell prövning av läkemedel kontraproduktiv. Själv föredrar jag en testad behandlingsmetod framför en som jag inte vet något om. Det jag försökte problematisera var hur metoder och manualer påverkar och riskerar att störa behandlingsrelationen genom att de uppfattas som behandlingens aktiva centrum.

I dubbelblindade studier är det subjektiva inslaget ett slags negativ brusfaktor vars effekt i möjligaste mån ska elimineras. Sett ur experimentell synpunkt är detta självklart och alldeles nödvändigt för att säkra slutsatser ska kunna dras. Men i konkret behandlingsarbete kan man ju inte eliminera det subjektiva bruset om man vill att ett möte ska komma till stånd. Ur ett patientperspektiv är detta viktigt. Att bli mött och tilltalad av en professionell människa har stor och positiv inverkan på behandlingens utfall.

Intresset för akupunkturstudien gäller kontextens betydelse. Mitt förbiseende av att akupunkturen i Enblom och medförfattares studie gavs tillsammans med medicinsk behandling anser jag inte påverkar resonemanget i stort. Samtliga grupper fick traditionell medicinsk behandling, men när dessutom akupunktur eller skenakupunktur gavs förbättrades behandlingsresultatet påfallande. Med tanke på det klena resultatet för traditionell skolmedicinsk behandling, utan kombination med akupunktur, tycks studien peka på att behandlingsresultaten huvudsakligen kan tillskrivas placebo.

Vi är helt överens om vikten av att studera behandlingssituationer ur dialogperspektiv: hur kvaliteten i relationen mellan behandlare och patient/klient påverkar utfallet på kort och lång sikt. Och det är precis här som en läsning av min text bör ta sin startpunkt.

Min artikel utgör ett försök att formulera ett grundläggande perspektivbyte. Mycket kort kan detta sammanfattas så här: All behandling handlar på ett grundläggande sätt om mänskliga möten, men också om användning av olika terapeutiska vertyg och tekniker. Min uppfattning är att relationen/dialogen är golvet och att verktygen, utan att förringa deras vikt, måste ses som delfunktioner i det relationella och dialogiska sammanhanget. Verktygen gör inte jobbet. Det gör behandlaren med hjälp av sina redskap som naturligtvis, liksom snickarens, bör vara både säkra och effektiva. Jag tycker alltså inte alls att man kan göra vad som helst bara relationen till patienten är god!

Läs mer:
»Dialogiskt golv« kan bli fallucka