I år är det 70 år sedan befrielsen av Auschwitz. De brutala dåden i Paris, Bryssel, Toulouse och Köpenhamn visar att antisemitismen fortfarande är en realitet i Europa. Vid sidan av dessa terrorattacker har också judiska förskolor, skolor och synagogor i Sverige vandaliserats och judar har angripits på gatan. 

I SVT:s »Uppdrag granskning« beskrevs hur judar i Malmö drabbas av glåpord, äggkastning och försök till misshandel. Till råga på allt skuldbeläggs judarna som grupp genom att man skumögt blandar samman religiös och kulturell identitet med Israels förda politik.

Jag har pratat med judiska läkarkollegor som oroar sig för familjernas trygghet och framtida möjligheter. Ett tecken på denna oro är poliserna med automatvapen vid judiska institutioner, men också medborgare, oberoende av religiös tillhörighet, som slår mänskliga ringar kring synagogor. 

Läkarförbundet har ett ansvar gentemot sina medlemmar att motverka diskriminering. Självklart omfattas alla grupper av människor med exempelvis olika religion, etnicitet, könstillhörighet eller sexuell läggning. 

Läkarförbundet arbetar i dag mot olika former av diskriminering och ser invandrade läkare som en resurs. Vi driver bland annat opinion för att invandrade läkare enklare och snabbare ska kunna arbeta i svensk hälso- och sjukvård. 

Så har det inte alltid varit. För bara 70–80 år sedan var Läkarförbundet till viss del angripen av en brunsolkig ideologi. Det är hög tid att tala om detta. Tidigare har enskilda läkare på ett förtjänstfullt sätt redogjort för delar av Läkarförbundets hållning kring tiden före och under andra världskriget. 

Som ordförande i Läkarförbundet anser jag det nödvändigt att göra upp och ta avstånd från den inhumana politik som fördes. Att sopa en politisk hållning under mattan eller att skylla allt på tidsandan är inte en framkomlig väg för en öppen reflektion över nuvarande etiska ståndpunkter. 

För att få inblick i vår historia finns boken »Vita rockar och bruna skjortor«, skriven av läkaren och professorn Ulf Högberg. Den handlar till stor del om judiska flyktingar undan förföljelse och förintelse, och mottagandet av dem som lyckades nå Sverige. 

Ulf Högberg visar att de nazistiska förföljelserna av judar och oliktänkande skildrades för den svenska allmänheten redan under våren 1933. Trots det fanns ett kompakt motstånd bland många läkare mot att tillåta ens tio läkare att få verka i Sverige. 

En av de judiska flyktingar, som 1934 sökte arbetstillstånd som läkare, var överläkaren och professorn Bernhard Zondek som förlorat sin professur och överläkartjänst i Tyskland. Karolinska institutet tillstyrkte ansökan. Sylf motsatte sig detta i en skrivelse som ifrågasatte Zondeks kompetens och angav att svenska läkares möjligheter till försörjning skulle minska. Närmare en tredjedel av Sveriges läkarkår skrev under en protestlista mot att Zondek skulle få arbetstillstånd.

Den högerextrema opinionen kom senare att utnyttja den uppjagade stämning som byggts upp och arrangerade flera studentdemonstrationer och opinionsmöten. Demonstrationer och tal i Uppsala, Lund och Stockholm beskrevs av observatörer som pöbelliknande, där oliksinnade snabbt tystades ned med oväsen och burop. 

Sammantaget framträder en bild där Läkarförbundets ledning avstod från att stå upp för kollegor på flykt från dåtidens dödsbringande fanatism. Förbundets linje var att förorda avslag av arbetstillstånd och legitimation för läkarflyktingar. Redan 1933 myntade Läkarförbundet uttrycket »läkar­import« som något hotfullt, som sex år senare kunde ses på studenternas demonstrationsplakat. 

Huvudskälet till motståndet angavs vara arbetsmarknadsrelaterat, då det speciellt bland yngre läkare fanns arbetslöshet. Men vittnesuppgifter från olika möten visar att det florerade sympatier för Nazityskland, främlingsfientlighet och antisemitism och inte minst en förfärande anpasslighet. 

Medicinalstyrelsens generaldirektör Axel Höjer ville tillåta större möjligheter till bifall för att hjälpa judiska läkare att undfly nazisterna och ville därför kringgå Läkarförbundet som remisspart. Det ledde till en kampanj mot generaldirektören i den nazistiska pressen, men också i Läkartidningen, och även på denna ledarsida med stöd av centralstyrelsen. 

Den högljudda opinionskören där Läkarförbundet tog brösttoner bidrog troligtvis till att endast tre (!) flyktingläkare lyckades få legitimation under krigsåren. De läkare som sökte skydd – men fick avslag – gick ett ovisst öde till mötes. Bernhard Zondek var en av dem som överlevde, och blev en uppburen forskare och professor i Jerusalem.