Vårdplatssituationen i Sverige har förvärrats under senare år. 2014 års siffror har nyligen publicerats [1]. Av Tabell I framkommer att antalet disponibla vårdplatser per tusen invånare under senare år fortsatt att successivt minska och 2014 nått en ny bottenivå (2,52) [1]. I Stockholms läns landsting har siffran sjunkit än mer till 2,34 – näst lägst bland landets 21 landsting/regioner (i Landstinget Gävleborg var siffran 2,21). 

I Sverige fanns 2014 i genomsnitt 24 603 disponibla vårdplatser, varav 5 150 i Stockholms län [1]. Befolkningen i Stockholms läns landsting har under senare år ökat med ca 35 000 personer per år [2].

För att klara situationen med för få disponibla vårdplatser görs i första hand överbeläggningar på den egna avdelningen. Patienter kan också utlokaliseras och vårdas på en avdelning på en helt annan klinik, vilket är ett sämre alternativ som innebär än större patientsäkerhetsrisker [3]. Både överbeläggningar och utlokaliseringar av patienter ökar också stressen och försämrar arbetsmiljön för vårdpersonalen.

Radioprogrammet »Kaliber« granskade 585 lex Maria-beslut under 2013 (psykiatrin ingick inte) och fann 35 dödsfall och 24 allvarliga vårdskador där vårdplats- och/eller personalbrist helt eller delvis varit orsaken [4]. Tidningen Sjukhusläkaren har gått igenom och granskat samtliga händelseanalyser efter dessa dödsfall och vårdskador [5]. För 17 av dödsfallen och 9 av de allvarliga vårdskadorna spelade bristen på vårdplatser en avgörande roll för utgången [5].

Bristen på vårdplatser gör också att operationer måste skjutas upp. 25 operationer ställdes in på ett universitetssjukhus på grund av platsbrist på toraxintensiven under två veckor [5]. En patient som skulle kranskärlsopereras avled sannolikt på grund av att den ursprungliga operationstiden då fick flyttas fram [5]. Det upplevs speciellt frustrerande när akuta utlokaliserade patienter tränger undan de »egna« patienterna som är inplanerade för operation [3].

I vårdplatsbristens Sverige blir patienter hemskickade från akuten, ibland gång på gång, trots att de egentligen borde läggas in. Vem undersöker patientsäkerheten för dem som på grund av platsbristen måste vårdas hemma?

Det finns framför allt två orsaker till vårdplatsbristen: främst avsaknad av sjuksköterskor, vilket påverkar antalet disponibla vårdplatser, men också för få inrättade vårdplatser. Av EU:s 28 medlemsländer 2012 hade Sverige lägst antal vårdplatser per tusen invånare [6].

Vårdförbundet uppgav 2013 att 14 000 svenska sjuksköterskor hade valt att arbeta i Norge under de senaste tio åren [3]. Nästan 24 000 svenska sjuksköterskor, främst specialistsjuksköterskor, har i dag också norsk legitimation, enligt Vårdförbundet.

I december 2014 saknades det i Sverige 2 000 sjuksköterskor, och 870 vårdplatser var stängda på grund av personalbrist [7]. Första veckan i mars 2015 var över 1 140 vårdplatser stängda [8].

Beträffande arbetsmiljön framkommer i Aftonbladet den 8 juni 2015 att akuten vid universitetssjukhuset i Lund befinner sig i ett allvarligt krisläge med sjuksköterskor som mår så dåligt att en del tar antidepressiva för att orka jobba.

Under semestertider försämras vårdplatssituationen. Vårdförbundet uppger inför sommaren 2015 att alla deras lokala avdelningar i Sveriges 21 landsting/regioner befarar att vårdplatsbristen blir än värre sommaren 2015 jämfört med förra årets sommar.

Varför fattas det sjuksköterskor? Det är främst en lönefråga, men också en arbetsmiljöfråga. I stället för att via bemanningsföretag hyra in sjuksköterskor till höga kostnader borde fast anställda sjuksköterkors löner höjas. Detta skulle sannolikt inte bli dyrare. De svenska sjuksköterskorna skulle då förhoppningsvis stanna och arbeta i vårt land. 

Trots fleråriga påpekanden om Sveriges livshotande vårdplatsbrister har situationen förvärrats år från år. Hur är detta möjligt?

Maciej Zaremba lämnar i sin uppmärksammade bok »Patientens pris« med hänvisning till New public management en trolig förklaring till vårdplatsbristen [9]. »När sjukvården börjar styras av prislistor abdikerar politiken från ansvaret«, skriver han. Zaremba säger sedan, vilket jag instämmer i, att det är läkare och sjuksköterskor som får klä skott för konsekvenserna. En landstingspolitiker kan under vissa omständigheter säga att sjukvården inte håller avtalet eller att läkarna proriterat fel. Läkaretiken tas då som gisslan.

Sjukvårdens sannolikt allvarligaste problem, vårdplatsbristen, måste snarast få en lösning. Svårt sjuka, ofta äldre, patienter måste känna sig trygga i att få en människovärdig akutvård i vilken patientsäkerheten är garanterad om akuta vårdbehov uppstår. I dag är det inte så. Politiken måste ta sitt ansvar.

Sjukvårdsminister Gabriel Wikström sa vid Läkarförbundets fullmäktigemöte nyligen att det är så lite han kan bestämma själv i en decentraliserad hälso- och sjukvård där det mesta bestäms i landstingen [10]. Trots detta tycker jag att sjukvårdsministern i det krisläge som frågan befinner sig i bör bilda en nationell kriskommission med representanter för landsting, fackförbund, vårdprofessioner och patientorganisationer för att snarast komma tillrätta med den oacceptabla och ibland livshotande vårdplatssituationen.

Disponibel vårdplats

Med disponibel vårdplats avses vårdplats i sluten vård med fysisk utformning, utrustning och bemanning som säkerställer patientsäkerhet och arbetsmiljö.

Med vårdplatser inom ett landsting avses alla vårdplatser, både offentligt drivna och de som drivs i annan regi.