Vi vill tacka Bergman och medarbetare för kommentaren av vår artikel [1]. Vi håller helt med om att välgjorda randomiserade kliniska studier behövs för att öka kunskapen inom detta viktiga forskningsområde! Vi är däremot inte överens om evidensläget och vi vill därför ge följande synpunkter på de tre aspekter som tas upp:

1. Inte bara vi, utan även oberoende forskningsinstitut [2, 3] har lyft fram riskerna med höga D-vitamindoser och uttrycker oro bland annat över ökad mortalitet vid 25 hydroxi-vitamin-D-nivåer (25(OH)D) över 100–125 nmol/l som rapporterats, och att långtidsstudier saknas. Dessa tunga instanser vill påminna om att lovande fynd sågs i såväl experimentella som observationsstudier för både vitamin A och E, men att dessa resultat inte kunde reproduceras i noggrant genomförda stora kliniska studier. De visade i stället ökade hälsorisker med höga doser av dessa vitaminer.

Att anföra en låg biverkningsfrekvens i en egen genomförd korttidsstudie [4] med 124 deltagare har ett lågt vetenskapligt bevisvärde i detta sammanhang. Som ytterligare »övertygande stöd« för att 4 000 IU/dag är helt ofarligt refererar Bergman et al till tre studier där denna dosering över huvud taget inte använts.

2. Den egna studien lyfts också fram som stöd för att tillskott av D-vitamin minskar förekomsten av luftvägsinfektioner och antibiotikaförskrivning. Vi vill dock påpeka att studien inte tolkades med en ojusterad intention to treat-analys och att den ursprungliga signifikansgränsen inte följdes. Det faktum att placebogruppen i den studien, gjord bland infektionsbenägna patienter, hade en nära 50 procent högre biverkningsfrekvens och samtidigt 5 års lägre genomsnittsålder jämfört med den aktiva gruppen, kan dessutom vara en indikation på att randomiseringen inte varit helt framgångsrik. Den påtagligt stora skillnaden mellan grupperna avseende S aureus och svampinfektioner pekar i samma riktning. I två av de tre andra studier som anges ha visat positiva effekter vid luftvägsinfektioner sågs ingen signifikans för det primära effektmåttet, utan Bergman et al har här i stället lyft fram sekundära effektmått.

De flesta är numera överens om att det bästa kliniska stödet för att utvärdera behandlingsnytta ges genom metaanalyser, det vill säga en sammanvägning av samtliga väl genomförda randomiserade kliniska studier [5, 6] och dessa placeras därför högst upp i evidenshierarkin [7]. Baserat på sådana analyser är den hittills bevisade nyttan med D-vitamintillskott mager och med få undantag [8-12]. Vi har således inte, som Bergman et al tycks mena, bara nämnt studier med noll effekt. Tänkvärt är att författarna själva i en metaanalys konstaterat att det föreligger publikationsbias vad gäller randomiserade kliniska studier inom området förebyggande av infektioner med D-vitamin [13]. Oberoende metaanalyser av randomiserade kliniska studier har inte kommit fram till att tillskott av D-vitamin motverkar uppkomsten av övre luftvägsinfektioner eller död i infektioner [8, 14].

3. Bergman et al hävdar att intermittent dosering av höga D-vitamindoser är en bakomliggande förklaring till brist på effekt i tidigare studier. Samtidigt lyfter de själva fram, som exempel på D-vitaminets positiva effekt, studier med just sådan hög bolusdosering [15-17].

Bergman et al avslutar med rådet att i klinisk vardag ge 2 000–4 000 IU/dag till infektionskänsliga patienter med 25(OH)D < 50 nmol/l. När det gäller sådana höga doseringar rekommenderar vi att klinikern i stället inväntar resultat från pågående stora randomiserade kliniska studier [18-20]. Vi undrar dessutom stilla på vilken evidens som författarna grundar sin rekommendation om att serumkoncentrationen av 25(OH)D bör vara 75–125 nmol/l? Sådana höga nivåer har tidigare framförts av vissa debattörer [21, 22] men när gedigna genomgångar gjorts av oberoende forskningsinstitut finner de inte stöd för det [2, 3, 23].

Läs mer:
Överdriven oro för biverkningar av D-vitamin