Anders Hjern och Henry Ascher har i ett inlägg [1] blåst nytt liv i den debatt om åldersbestämning av ensamkommande barn som Gregor Noll försökte dra igång för drygt ett år sedan [2], och som de stöttade [3]. Jag efterlyste då ett gemensamt regelverk för EU [4] och ser inget som förändrar ståndpunkten att EU måste ha ett konsekvent agerande. Deras inlägg har mer karaktären av en ensidig åsiktsyttring i stället för en allsidig belysning av ämnesområdet.

Anders Hjern och Henry Ascher skriver [1] att »under de senaste 4–5 åren har antalet ensamkommande flyktingbarn som sökt sig till Sverige successivt ökat och uppgick 2014 till 7 049 enligt Migrationsverkets statistik. I våra nordiska grannländer har antalet ensamkommande barn inte ökat på samma sätt, eller till och med minskat«. De skriver vidare; »Parallellt med dessa förändringar i fördelningen av ensamkommande barn mellan de olika nordiska länderna har våra nordiska grannländer systematiskt infört röntgenbaserade åldersbedömningar av ensamkommande ungdomar som uppger en ålder under 18 år.« Det är märkligt att de underlåter att se sambandet och dra den uppenbara slutsatsen.

Litteraturen runt åldersbestämning är komplex. Men metoderna är bättre än vad Anders Hjern och Henry Ascher ger sken av, inte minst de som använder MRI och inkluderar nyckelbenet [4-12]. När olika metoder kombineras blir resultaten ännu tillförlitligare [11].

Forskning pågår för utveckling av mjukvaror som väljer ut områden för bedömning för att komma ifrån bedömarberoende bias [12]. Det är allmänt accepterat att flickor utvecklas lite tidigare än pojkar, men det stora flertalet ensamkommande barn är pojkar (82 procent jämfört med 18 procent flickor).

En intressant iakttagelse finns från ungdomsturneringar i fotboll (U17) [5]. Vid U17-VM i Finland 2003 och en internationell U17-turnering i Asien (AFC 2004) stämde inte den av förbunden rapporterade åldern på spelarna med vad forskarna såg med MRI. Inför AFC 2006 i Singapore fick förbunden beskedet att spelare slumpvis skulle väljas ut för åldersbedömning med MRI. Då minskade skillnaden markant.

Att utföra en psykosocial bedömning enligt engelsk modell, som Anders Hjern och Henry Ascher förfäktar, kräver stora resurser. Sverige tar emot avsevärt fler ensamkommande barn än andra EU-länder. Sveriges folkmängd är i dag cirka 9,6 miljoner medan Storbritanniens är 64,1 miljoner. Det kom 7 049 ensamkommande barn till Sverige under 2014 [1] att jämföra med 1 488 till Storbritannien [13]. Om Sverige bara fick ta emot 200 ensamkommande barn per år skulle en psykosocial bedömning möjligen kunna genomföras. Om Storbritannien skulle behöva hantera i storleksordningen 49 000 bedömningar skulle psykosociala utredningar var orealistiskt även där.

Varje »överårigt« barn som kommer in i landet innebär att ett barn som har rätt till det inte får den hjälp, framför allt psykosocialt, som det behöver. Våra resurser är inte oändliga, vilket blivit uppenbart gällande samhällets kapacitet att ta hand om vuxna flyktingars krigstrauma.

»Land skall med lag byggas«. Rättvisa kräver att de som följer lagar skyddas. Det är inte heller rätt att barn blandas med unga vuxna, vilket blir resultatet av ett system som läcker som ett såll.

De nordiska länderna är fungerande demokratier, och i väntan på att vi får ett gemensamt EU-regelverk [4] ter det sig rimligt att vi tillämpar samma riktlinjer som våra grannländer för att skydda de barn som kommer hit.

Läs slutrepliken:
Lars Breimers antaganden vilar på lös grund