För varje år ökar den genomsnittliga väntetiden till AT, och det är inte längre endast ett storstadsfenomen. I genomsnitt har tiden mellan läkarexamen och start av AT ökat från 7 månader år 2008 till drygt 10 månader år 2015 [1]. Längst var väntetiden i Stockholm med 19 månader [1].

Ur utbildnings- och patientsäkerhetsmässiga perspektiv är det ett uppenbart problem att ett stort antal examinerade läkare under ett eller flera år arbetar som icke-legitimerade underläkare med sämre utbildning, erfarenhet, klinisk bredd och mindre handledning men med liknande ansvar som AT-läkare [2-4].

En årligt ökande väntetid till AT utgör också ett försörjningsproblem för Sverige när man i andra änden av produktionsapparaten av läkare lider brist på specialistläkare inom stora specialiteter som allmänmedicin och psykiatri [5].

Trots att statistik visat ökande väntetid de senaste sju åren och trots att antalet antagna på läkarutbildningen år 2015 ökat med 58 procent (687 studenter) jämfört med år 2008 [6], samtidigt som Sveriges outsourcing av läkarutbildning fortsatt, har antalet AT-platser inte ökats med motsvarande mängd.

Är man cynisk, vilket inte ligger så långt bort i den frustration som många läkarstudenter och underläkare i dag upplever, kan man undra om denna flaskhals existerar för att någon part gynnas av den. Kan det vara så att icke-legitimerade underläkare i kö skapar ett konkurrensutsatt utbud av billigare arbetskraft? Det är inte omöjligt att göra den tolkningen [2-4].

Jag vill inte vara cynisk. Däremot tror jag att det finns två stora frågor som skapar en osäkerhet hos landstingen för att i närtid investera i och öka antalet AT-platser i tillräckliga volymer.

  • Den ena är utredningen om den framtida läkarutbildningen som föreslagit harmonisering med resten av EU och avskaffande av AT [7]. Sveriges Kommuner och landsting uttryckte i sitt remissvar 2015 oro över att avskaffa AT [8].
  • Den andra är utredningen kring Sveriges framtida regionala indelning, där utredarnas första förslag innebär en minskning från dagens 21 landsting till 6 regioner [9, 10]. Riksdagens kommittédirektiv har satt 1 januari 2019 som ett möjligt datum för en eller flera indelningsändringar [11].

Att väntetiden till AT nu är så lång att den utgör såväl utbildnings-, patientsäkerhets- som försörjningsmässiga problem är alarmerande. Givet det faktum att väntetiden ökat kontinuerligt sedan mätningarna började och den osäkerhet som råder kring läkarutbildningens framtida utformning samt landstingens antal och storlek är det naturligt att fråga sig om landstingen klarar av den uppgift de är skyldiga att sköta. Den rimliga åtgärden borde vara att staten tar över ansvaret och garanterar antalet AT-platser. Tanken är inte ny. Samma resonemang uttrycktes av Centerpartiet och Kristdemokraterna i september 2015 [12].

Liksom frågan om statligt ansvar för styrning av ST-block, som sjukvårdsminister Gabriel Wikström lyft [13] men som Läkarförbundet ställt sig negativt till [14], måste en debatt föras kring ett statligt ansvar av AT-platser. Skillnaden är förstås att AT är en utbildning jämfört med det stora antalet ST-utbildningar. Ett statligt ansvar för AT bör därför inte påverka den enskilde läkarens valfrihet i sin yrkeskarriär samt klinikers möjlighet att säkra kompetens.

Jag anser att frågan om statligt ansvar för AT-platser är något som framför allt Läkarförbundet måste ta sig an och inkludera i det arbete för fler AT-platser man beslutade om under 2015 års fullmäktigemöte [15]. I förlängningen hoppas jag att sjukvårdsministern inser att ett statligt ansvar för AT-platser är den rimligaste vägen att gå, givet den problematiska situation som råder.

Läs repliken:
Bollen ligger hos Utbildningsdepartementet

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.