Vi läkare identifierar oss mycket med vår yrkesroll. Redan under utbildningen formas vi till att tänka att läkare är det man är, inte det man jobbar som. Därför tror jag många av oss fortsätter, med hedern i behåll, att verka i vårt skrå längre än vad många andra akademiker gör i sina.

Jag tänker på vår starka koppling till yrkesrollen när Dagens Nyheter skriver att »en grupp svenska läkare« figurerat i rysk propaganda-tv och där ifrågasatt uppgifter om användning av kemiska vapen i Syrien [1]. Flera av de omskrivna personerna i ledningen för denna grupp synes vara pensionerade läkare som debatterar i en fråga utan koppling till en aktiv läkargärning. De är, så att säga, inte representativa för den läkarkår som arbetar i sjukvården utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. Däremot nyttjar de ett klassiskt retoriskt trick, att använda sin läkarexamen som hävstång för att bygga auktoritet.

Men spelar det någon roll att läkare, aktiva och/eller före detta, figurerar i sammanhang som för de flesta av oss ligger utanför våra egna medicinska eller politiska referensramar? När det kommer till exemplet kring »Swedish doctors for human rights«, troligtvis ingen alls. Men som princip är detta en olycklig uppvisning. Med läkarrollen kommer ett stort förtroendekapital. Läkares utspel kan synas legitimera åsikter, vilka åsikterna än må vara.

Det är visserligen vår grundlagsskyddade rätt att fritt säga nästan vad som helst. Men jag vill påstå att man inte kan säga vad som helst i skenet av sin läkarexamen, särskilt inte i vår tids subkulturer där allt kan normaliseras.