Förr fanns det marknader här och var i samhället. Nu finns det öar av samhälle i den stora marknaden. Ungefär så skriver författaren Merete Mazzarella i sin senaste bok [1]. Det säger något väsentligt om samhällsutvecklingen i stort: I allt större omfattning blir vi alla säljare och köpare på en svårfångad marknad.

Problemet illustreras fint i Läkartidningen av den blivande allmänläkaren Andreas Lundgren i en reflektion över ett patientmöte [2]. Han kommer till slutsatsen att han brustit i rollen som försäljare jämfört med de nya läkartjänster som virtuella läkarmottagningar erbjuder på Internet. Där lockar hälsocentralerna Kry och Min Doktor med »smartare och enklare läkarbesök« och »läkarbesök på dina villkor«. Andreas Lundgren avslutar med att fundera över hur man kombinerar vetenskap och beprövad erfarenhet med marknadstänk. Ja, hur gör man det?

Som helt central del i läkaryrket har till nu varit att träffa och undersöka sina patienter. För några år sedan skrev kirurgen Louis Riddez [3] i Läkartidningen: »Datajournaler och bildöverföring i alla ära, visst har det blivit bättre. Men varför får man så ofta en mycket klarare eller annorlunda uppfattning när man plötsligt möter den sjuke? Jo, svaret är ju logiskt: den direkta patientkontakten förmedlar så oerhört mycket mer, vilket skulle ta flera sidor att beskriva.«

En tid senare uttryckte invärtesmedicinaren Jan Östergren [4] något liknande under rubriken »Kraften i den mänskliga handen«.

Redan introduktionen av begreppet e-hälsa banade väg för utvecklingen. Inom vården har vi utnyttjat teknik långt före digitaliseringens tid. Telefonen var ett utmärkt hjälpmedel för kontakt, uppföljning med mera, utan att någon kom på idén att introducera begreppet telefonhälsa. Med IT kunde vi göra mer, men genom introduktionen av begreppet e-hälsa passerades en gräns. Språkets makt över tanken är stor, och e-hälsa förespeglar möjligheten till en hälsa bortom kropp och själ, en hälsa som kan köpas på nätet lika enkelt som prylar, kläder och böcker.

Sanningen är att det varken finns telefonhälsa eller e-hälsa. Det senare är ett begrepp som förvillat politiker, administratörer, vårdfolk och allmänhet. Det har fått dem att hoppas på en ny, skön värld där stora problem kan lösas via tekniken, utan direkt mänsklig kontakt. Man menar att det blir snabbare så, mera tillgängligt och framför allt billigare. Den senare illusionen fick sig en törn när flera stora vårdbolag systematiskt började utnyttja politikers godtrogenhet genom ockerpriser på nätkonsultationer.

När man nu hastigt och i ganska stor skala introducerat en virtuell läkarverksamhet där den direkta patientkontakten och kliniska undersökningen eliminerats är det inte någon trivial förändring. I själva verket är det en total »make-over« av läkaryrket. Hur är det möjligt att så genomgripande organisationsförändringar kunnat sjösättas utan väl upplagda, genomförda och utvärderade pilotstudier?

Hur kan företrädare för läkarprofessionen, Läkarförbundet och Läkaresällskapet, som bland annat har evidensbasering som ett av sina adelsmärken, stillsamt acceptera detta?

Hur kan SBU, Socialstyrelsen och den medicin- och hälsovårdsinriktade forskningens institutioner göra det? Och hur väl rimmar de virtuella läkarbesöken med Läkarförbundets etiska regler [5], de som kräver att läkare handlar enligt vetenskap och beprövad erfarenhet, vidgar sina kunskaper och med omdöme bidrar till vetenskapens utveckling samt avhåller sig från påträngande marknadsföring? 

Är evidensbaserad medicin och etiska regler ett spel för gallerier?

Se där några frågor vi gärna ser besvarade av företrädare för ovan nämnda institutioner/organisationer.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.