Neuropsykiatriska diagnoser har ökat explosionsartat i Sverige. På sina håll får mer än 10 procent av skolungdomarna ADHD-diagnos, men de regionala skillnaderna är stora och troligen förekommer överdiagnostik [1]. 

I Stockholm medicinerar drygt 7 procent av skolpojkar, men prevalensen kan vara högre då många inte använder läkemedel. Det är rimligt att anta att fler unga med lätta eller måttliga svårigheter numera får diagnos. Det positiva med utvecklingen är att fler får kunskap om ADHD och kan erbjudas hjälp, men samtidigt riskerar vi »medikalisering« av beteendeproblem och orealistiska förväntningar på vården.

Utrednings- och diagnosapparaten ökar trycket på att tillhandahålla behandling och utfärda läkarintyg. Utöver vårdbidrag, intyg till skola och försäkringsbolag, reseintyg med mera kräver Transportstyrelsen läkarintyg till grund för tillstånd för övningskörning och körkortsutbildning. Detta görs mot bakgrund av äldre forskning [2]. Nyare studier och metaanalyser har endast funnit en marginellt ökad risk för olyckor i trafiken kopplad till dessa diagnoser [3, 4].

En enkät från föreningen Attention 2016 |5] visar på stor osäkerhet om hur körkortsintyg ska hanteras. Otydliga regler, stora regionala skillnader och dyra privata intyg rapporteras. I Stockholm fick bara hälften av patienterna intyg utfärdat av ordinare läkare, ofta efter lång väntetid. Nya intyg krävs i många fall varje år, och Transportstyrelsen kan dra in körkortet om det nya intyget inte kommer in i tid.  

Barnläkare och barnpsykiater kan inte göra en professionell bedömning av om patienten kan utgöra en fara för sig själv och andra i trafiken då det saknas metoder med rätt frågeställning inom barnmedicin och/eller barnpsykiatrin. Vi utgår från den information som ungdomen och föräldrarna ger gällande läkemedelseffekt, biverkningar, skolsituation, nutrition, utveckling, mående, sömn med mera, vilket kanske inte är hela bilden. Informationen saknar dessutom relevans för att bedöma trafikmognad. Vi kan därför inte ge en prognos för hur personen kan bete sig i trafiken, vare sig i nuläget eller flera år fram i tiden.  

Att med bristfälligt underlag göra en bedömning som förhindrar eller försvårar körkortsutbildning innebär ett stort ingrepp i ungdomens liv, vilket kan leda till sänkt självkänsla eller ilska mot samhället samt äventyra läkare–patientrelationen. Medicinska bedömningar av trafikmognad bör – om de är nödvändiga – göras av tvärprofessionella team vid trafikmedicinskt centrum. Ett sådant finns vid Karolinska sjukhuset i Huddinge och på några håll till i landet. Utredningen är omfattande, med bland annat simuleringstest och test av kognition, och väntetiderna riskerar att bli orimligt långa.

Vi anser att man bör kunna låta landets körskolor bedöma lämplighet i trafiken. De har de experter på trafikbeteende, kunskaper och omdöme etc som krävs. Att införa krav på utbildning hos körskolor för personer med neuropsykiatriska diagnoser bör inte vara kontroversiellt. Den obligatoriska utbildning som de som vill börja övningsköra och deras handledare numera måste gå kan kompletteras med information om särskilda behov hos personer med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.

En barnmottagning i öppenvården med cirka 5 läkare behandlar årligen 100–300 ungdomar med ADHD-läkemedel. Detta tar stora resurser i anspråk. Alla insatser för denna stora och komplexa patientgrupp måste vara genomtänkta och ha saklig grund. Det gäller inte för kravet på intyg till Transportstyrelsen.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.