I inget land i världen kan läkare tvingas att mot sitt samvete medverka i lagfäst frivillig dödshjälp. Detta trots att allt fler länder (och delstater) nu har lagfäst »rätt till dödshjälp«. Dessa lagar innebär rätt för – men inte krav på – en läkare att förskriva eller ge läkemedel som medför att en terminalt sjuk patient på egen begäran, och enligt strikta kriterier, slipper en kvalfull död då den palliativa vården sviktar.

Medan vi i Sverige har en lag som ger kvinnan rätt till icke villkorad abort finns inte i något land i världen en lagstiftning som ger en patient rätt till icke villkorad dödshjälp. Det är viktigt att hålla isär begreppen dödshjälp och abort. Om vi i Sverige får en lagstiftning om dödshjälp i linje med till exempel Oregonmodellen kan vi knappast komma förbi den samvetsklausul som finns i alla andra länder. Cirka 30 procent av läkarna i Oregon är motståndare till dödshjälp, men dödshjälp finns enligt givna kriterier. Situationen är liknande i Kanada.

Ingen läkare är nog beredd att i dagsläget argumentera att ungdomar som tänker bli läkare måste vara beredda att ge dödshjälp eller, om de inte är det, välja en annan bana.

Statens medicinsk-etiska råd (Smer) publicerade nyligen en mycket ambitiös och värdefull kunskapssammanställning om dödshjälp [1] som även presenterats i en debattartikel och kommenterats på ledarplats i Dagens Nyheter [2, 3]. Flera tidningars ledarskribenter har följt efter, bland annat Kristianstadsbladet [4]. Smer-rapporten fokuserar på Oregonmodellen, men mot bakgrund av lagstiftningen i ett antal andra länder, bland annat Kanada.

I Kanada ifrågasatte 2011 en ALS-patient huruvida förbudet mot dödshjälp var förenligt med den grundlagsfästa rätten till liv, frihet och säkerhet. I en enhällig dom i februari 2015 kom högsta domstolen fram till att dödshjälp skulle accepteras om den begränsades till beslutskompetenta vuxna som har gett ett klart samtycke och som lider av ett allvarligt, obotligt medicinskt tillstånd som leder till bestående och outhärdligt lidande [5]. Det kanadensiska parlamentet antog i juni 2016 slutligen en lag som tillåter dödshjälp i form av såväl assisterat döende som eutanasi. 

På Läkartidningens kunskapsseminarium i mars 2017 gav Jeff Blackmer, vice ordförande i det kanadensiska läkarförbundet [6], en tankeväckande bild av hur detta läkarförbund där på ett konstruktivt sätt följt lagstiftningsarbetet om frivillig dödshjälp mot bakgrund av betydelsen av samvetsfrihet för läkare som antingen är för eller emot frivillig dödshjälp till terminalt sjuka.

Flera enkätundersökningar bland svenska läkare [1, sidan 78] visar att meningarna är delade, precis som i Kanada. En undersökning från 2008 [7] visar att mindre än hälften av de tillfrågade svenska läkarna var emot frivillig dödshjälp, medan resten (61 procent) var antingen positiva eller tveksamma. Läget i Kanada är liknande. En attitydundersökning från 2014 bland närmare 5 000 kanadensiska läkare visar att 45 procent var för en legalisering och 27 procent uppgav att de troligen skulle medverka i dödshjälp om det blev legalt [8].

Det är troligen föga känt bland svenska läkare att det kanadensiska läkarförbundet i motsats till det svenska agerat konstruktivt för att tillgodose läkarnas samvetsfrihet både för och emot dödshjälp. Till skillnad från Läkarförbundet anser Svenska läkaresällskapet att dödshjälp i första hand är en medborgarfråga, inte en läkarfråga, och är därför varken för eller emot [9].

Detta är viktigt – oavsett olikheter i lagstiftningsläget i de båda länderna. Det är dags att Läkarförbundet tar ställning till om det handlar om en medborgarfråga eller inte.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.