I Läkartidningen nr 32–33/2024 [1] beskriver Behroz Dehdari den maktlöshet som en läkare känner när han möter en självmordsnära patient med utvisningshotet hängande över sig som ett damoklessvärd. Damokles kunde bestämma sig för att lämna sin tron – men flyktingarna är i handläggares och domstolars våld.

År 2015 sökte 23 000 ensamkommande barn och ungdomar med afghanskt medborgarskap asyl i Sverige. 17 000 fick inte permanent uppehållstillstånd enligt den dåvarande lagen. Av dessa är några tusental med osäkra uppehållstillstånd kvar i Sverige. Cirka 15 000 av de 23 000 kommer att ha fått tillfälliga eller permanenta uppehållstillstånd.

Vi som har kontakt med dem ser hur en ny våg av psykisk ohälsa drabbar gruppen. Enligt en studie av Karolinska institutet var självmordsfrekvensen 2017 tio gånger högre bland de ensamkommande barnen jämfört med jämnåriga svenskar (51/100 000) [2]. Under 2021–2022 genomfördes inga tvångsutvisningar till Afghanistan, och larmen uteblev. Under 2023 fullbordades minst fyra suicid [3]. Gruppen med osäkra uppehållstillstånd är nu så liten att frekvensen var minst 133/100 000 – 36 gånger högre än bland svenska ungdomar 2017. Hittills i år känner vi till fem personer som vårdats inom sluten psykiatrisk vård i Sverige och Frankrike, samt två oklara dödsfall.

Osökt tänker jag på baltutlämningen 1945–1946, då 2 518 krigsfångar, varav 146 balter, utlämnades till Sovjetunionen [4]. Desperationen bland de unga männen var stor. Flera begick självmord eller stympade sig.

Vad driver människor till sådana handlingar? De unga afghaner som får avslag förbjuds att arbeta. De förlorar sina arbetskamrater, sina sociala sammanhang, sina hem. De hamnar i limbo, en »social död«, där de saknar alla möjligheter att påverka sin situation [5]. De blir »hopplösa«.

De unga afghanerna har levt i Sverige i nio år. De har anammat svenskt levnadssätt och värderingar. Att anpassa sig till talibanernas levnadsregler och kultur är omöjligt. Att tvingas lämna det land de betraktar som sitt, där de levt under större delen av sina formativa år, där de utvecklat sin identitet, är ett stort trauma. Samtidigt har traumabördan byggts på under nio år med osäkra uppehållstillstånd.

Visionen för den nationella strategin för suicidprevention är »att ingen människa ska behöva hamna i en sådan utsatt situation att självmord ses som den enda utvägen« [6]. Att ge uppehållstillstånd till några tusen unga människor, varav ett antal är undersköterskor med flera års erfarenhet, är inte en uppoffring för Sverige – allra minst med tanke på vårt framtida behov av arbetskraft.

Forskare, jurister och vi »hjälpare« har sett en mängd exempel på rättsosäkerhet. Ett är metoden för medicinsk åldersbedömning som saknar vetenskapligt underlag fortfarande används [7, 8]. Den 16 oktober äger ett riksdagsseminarium rum med anledning av Statskontorets rapport om rättssäkerhet i Migrationsverkets asylbedömningar [9]. Då får jurister och myndigheter möjlighet att yttra sig.