Fler än 500 000 personer lever med diabetes i Sverige, många med otillfredsställande behandlingsresultat [1]. Trots att sambandet mellan kognitiv nedsättning och diabetes upptäcktes för 100 år sedan är denna komplikation generellt okänd [2]. Patienter med diabetes, oavsett typ, bör därför screenas för kognitiv nedsättning då en ond cirkel annars riskerar att uppstå.

Ett flertal publikationer framhåller exekutiva symtom, liksom nedsättning av arbetsminnet, vilka påverkar den metabola kontrollen [3]. Exempel på exekutiva funktioner som påverkas är uppmärksamhet, mental flexibilitet, distraherbarhet, planering och logisk förmåga, alltså de förmågor som är nödvändiga för egenvård [4].

Viktiga system för de exekutiva funktionerna är frontalloberna, men även lillhjärnan och de subkortikala strukturerna [5]. Det är viktigt att betona att det inte är själva diabetessjukdomen i sig som leder till kognitiv sjukdom, utan bristande metabol kontroll med risk för ackumulation av hyperglykemirelaterad skada; även durationen av diabetessjukdomen spelar roll. Hyperglykemi skadar myelinet och leder till neuronal påverkan och indirekta mikro- och makrovaskulära skador i hjärnan [6]. Retinala blodkärl reflekterar mikrovaskulära förändringar i hjärnan, vilket kan ses med fundusavbildning [7]. Studier har även sammanlänkat diabetesretinopati med kognitiv nedsättning [8].

Internationellt rekommenderas därför någon form av regelbundet återkommande screening för att tidigt upptäcka kognitiva komplikationer vid diabetes [9]. Inom kognitiv medicin använder man begreppen MCI (lindrig kognitiv störning) och CIND (kognitiv nedsättning utan demens) för att kartlägga tidiga symtom [6].

Sedan 2009 har minnesmottagningen och diabetesmottagningen på Centralsjukhuset Kristianstad ett strukturerat samarbete, då vi mött flera patienter med demensutveckling och diabetes. Tillsammans utarbetade vi ett lokalt vårdprogram [10], som nyligen har reviderats, och som följs vid misstänkt kognitiv nedsättning. Vi ser nu en trend att diabetesmottagningen remitterar fler patienter till minnesmottagningen vid lindriga kognitiva nedsättningar eller indikationer om utebliven behandlingseffekt, exempelvis när

  • patienten uttrycker glömska
  • patienten uppvisar personlighetsförändring
  • patienten har haft en jämn blodglukosnivå och visar oförklarlig förändring, såsom stigande eller svängande blodglukoskurva
  • högt HbA1c eller hypoglykemitendens kvarstår trots insatser.

Vi djuppenetrerar anamnes från både patient och anhöriga, inklusive följsamhet till läkemedelsbehandling. Kognitiva test utförs av diabetessköterskan och ställning tas till kognitiva interaktioner, se vårdprogram [10]. Minnesmottagningens team stöttar vid behov av kompletterande kognitiv kartläggning och funktionsbedömning av arbetsterapeut. För att nå en hållbar behandlingföljsamhet behövs kunskap om hur man kognitivt bemöter personer med exekutiva svårigheter.

Vägledd egenvård: Anhöriga/hemsjukvård påminner regelbundet om insulin, rutiner och avvägd motion/vila.

Assisterad egenvård: När vägledd egenvård inte är tillräcklig behövs konkret stöd av anhörig och/eller hemsjukvård som antingen överser eller aktivt administrerar insulin och andra läkemedel. Kost- och måltidsintervall säkras, eventuellt med matdistribution och närvaro av hemtjänst.

Sammanfattningsvis föreslås regelbunden screening för kognitiv nedsättning på diabetesmottagningarna. Redan vid subtila svårigheter, som ännu inte grovt påverkar vardagen, kan nedsättning av insikt, reflektion och logisk förmåga inverka negativt på patientens metabola egenvård. För att få en helhetsbild behöver svårighetsgraden bekräftas genom separat anhöriganamnes, då anhöriga inte alltid är involverade i patientens diabetessjukdom.

Vår erfarenhet är att kognitiva komplikationer kan identifieras med ett gemensamt strukturerat vårdprogram. Vägledd och/eller assisterad egenvård kan då bidra till att stabilisera patientens metabola läge och i förlängningen gynna kognitionen.