När jag för en vecka sedan tömde min signeringskorg, skrev in ett autosvar på min regionmejl, stängde ner min dator och bytte om från mina vita »pyjamaskläder« till civila kläder reflekterade jag över de val som lett fram till där jag står i dag. Så jag tänkte passa på att låta er lära känna mig lite.

Jag ville tidigt bli läkare – till en början kanske utifrån en romantiserad bild av tillvaron på sjukhus, men sedan allt mer utifrån en nyfikenhet och en önskan att göra skillnad. Att förstå och möta individer utifrån deras individuella förutsättningar. Jag har haft förmånen att under många år arbeta i verksamheter där man prioriterat kontinuitet – på en specialistklinik där jag varit patientansvarig läkare till vårdcentraler som listar på läkare. Jag är glad över att ha fått följa mina patienter över tid: jag har funnits där när livet är som svårast, men har också fått vara med på resan tillbaka till ett fungerande liv. Emellanåt har priset för mig som enskild individ varit högt: när jourerna duggar tätt, möjligheterna till återhämtning blir begränsade, vårdplatsbristen pressar en till det yttersta och möjligheten att påverka det egna arbetet är som bortblåst.

Om det var nyfikenhet och en önskan att göra skillnad som gjorde att jag ville bli läkare var det ilska och en känsla av maktlöshet som sporrade mig att engagera mig fackligt. Startpunkten var en personlig upplevelse av att ”ensam är inte stark”. HR vägrade godkänna den lön jag och min chef kommit överens om. HR ville sänka den med 2 000 kronor per månad. Detta trots att jag sökte mig till en bristspecialitet och till ett geografiskt mer svårrekryterat område. När jag insåg att jag självklart skulle vända mig till min lokalförening så lossnade allt. De löste det med ett telefonsamtal – och det var så häftigt. Där och då svor jag dyrt och heligt att jag skulle vara Läkarförbundet troget i hela mitt liv, och på den vägen är det.

För en tid sedan fick jag frågan varför jag vill kliva fram som ordförande. När jag tänker tillbaka så kan jag se att jag alltid varit engagerad som person, jag tycker om att vara med och påverka och har ofta förslag på hur man kan komma vidare och ta sig an ett problem på ett konstruktivt sätt. För mig är det viktigt att vara en del av en helhet: jag tycker om att göra saker tillsammans med andra. Mitt ansvar som ledare är att sätta ihop ett starkt lag och få oss att dra åt samma håll. Att se vad vi alla kan bidra med, som individer men även som föreningar. Att uppmuntra, pusha och coacha så att vi alla presterar på toppen av vår förmåga. När vi alla bidrar blir vi framgångsrika.

Jag är i grunden optimist, men vi har stora utmaningar framför oss. Vi är mitt uppe i en pandemi och trycket på oss som läkare ökar för varje dag. Många sliter tungt och har gjort så under lång tid. Samtidigt ser vi att specialistläkare nu är ett riskyrke för utmattning. Detta är inte okej – vi ska inte bli sjuka av vårt arbete. Vår löneutveckling har dessutom halkat efter, och yngre läkare har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Väntetiden till AT blir allt längre och utbildning, fortbildning och forskning sätts alltför ofta på undantag.

Det är lätt att bli arg och uppgiven och det kan man såklart få bli, åtminstone ibland. Men kan man vända ilskan till att bli konstruktiv blir framgångarna större. Jag brukar säga att man ska gnälla konstruktivt, inte passivt från läktaren. Vi har väldigt mycket att vara stolta över. Vi har jobbat strategiskt och uthålligt och våra frågor har hamnat högt upp på dagordningen. Det är inte varje dag statsministern nämner tre av våra mål när han öppnar riksdagen. Vi har efter tuffa förhandlingar slutit ett avtal som är unikt i sin konstruktion och som innehåller både garanterade lönenivåer och retroaktivitet. För första gången på 40 år gör man förbättringar i vårt jouravtal.

Det är nu viktigt att vi håller i och bygger vidare på de framgångar vi skördat. Vi måste fortsätta att vara uthålliga när det till exempel gäller en nationell primärvårdsreform, att läkare ska vara chefer och att fortbildningen ska regleras. Vi behöver förstärka vårt arbete vad gäller lön och löneutveckling, avtal och villkor, arbetsmiljö och arbetsmarknad. Våra villkor och löner måste spegla det ansvar vi tar, dygnet runt, årets alla dagar. Jag vill också en gång för alla lösa bristen på AT-tjänster. Det är en fråga som berör oss alla.

Stafettpinnen är överlämnad och jag har tagit emot den. Nu springer vi nästa etapp.