”Omvårdnadsunderläkare”, låter det bekant? Troligen. Men vad är det egentligen?
Nu när sommaren är på intågande igen är det hög tid att belysa alla våra kollegor som befinner sig tidigt i karriären. Sommaren är som bekant underläkarvikariatens högsäsong.
Omvårdnadsunderläkare är ett relativt nytt fenomen, som på senare tid har dykt upp på bred front i vikariatröran. Man kan tycka att det redan på namnet ”underläkarvikariat” hörs att det är ett vikariat som innehåller läkaruppgifter, men tjänsten har ofta ingenting med läkare att göra. Tjänsterna poppar upp som ogräs varje vår, samtidigt som ”riktiga” underläkarvikariat för icke-examinerade läkare av allt att döma verkar bli färre.
Det tydliggörs ofta att man anställs som läkare, men att rollen inte alls innebär sedvanliga uppgifter för underläkare. I annonserna beskrivs bland annat följande arbetsuppgifter: iordningställande och administrering av läkemedel i olika beredningar, infartssättning och provtagning, NEWS-kontroller, omläggning av centrala infarter, KAD-sättning, inhalationshantering, administrering av läkemedel och mat i sond, påfyllnad av läkemedelsvagnar och basal omvårdnad.
Fenomenet omvårdnadsunderläkare är inget annat än en sjukskötersketjänst förklädd till ett underläkarvikariat. Det är praktiskt, eftersom minimitidskravet för tjänsten är fyra och ett halvt års studier för de läkare som har minst erfarenhet, vilket kan jämföras med en nyexaminerad sjuksköterskas treåriga studietid. Dessutom är konceptet ekonomiskt fördelaktigt för arbetsgivaren, eftersom de flesta av våra kollegor som anställs på de här tjänsterna befinner sig väldigt tidigt i karriären och således också längst ner i läkarlöneligans bottenskikt, om det nu finns ett sådant. Ibland är känslan att botten bara är ett tjockt lager kvicksand.
Sveriges läkarförbund är starkt kritiska mot att examinerade underläkare utnyttjas för att täcka upp för andra yrkeskategoriers vakanser. Det spelar ingen roll att fenomenet har pågått en tid nu och normaliserats. Man utnyttjar underläkare i beroendeställning för att på ett smidigt (och billigt) sätt täcka vakanta sjuksköterskerader. Sjuksköterskor lämnar vårdgolvet till förmån för andra, mer välbetalda uppdrag, medan vi läkare är låsta till en mångårig utstakad utbildningsväg fram till specialistlegitimation. Våra blivande kollegor tar de jobb de får för att säkra upp för kommande obligatoriska utbildningstjänster. Väldigt få vågar höja sin röst. Det är bara att tacka och ta emot av det som erbjuds.
Man kan tycka att lika lön för lika arbete borde vara en självklarhet. I stället går de flesta nu med på medstud-lön, som ofta är lägre än ingångslönen för en nyutexaminerad sjuksköterska. Smart, tänker arbetsgivaren. Vad blir nästa kortsiktiga universalläkarlösning för att täcka andra yrkens vakanser? Transportserviceunderläkare? Biblioteksunderläkare, någon? Eller varför inte underläkarfarmaceut?
En del kollegor tycker att det är bra med omvårdnadsunderläkare. ”Det är nyttigt och lärorikt”, brukar det heta, eller ”när jag jobbade gratis där på 70-talet så lärde jag mig allt jag kan om omvårdnad”. Visst kan det bitvis vara lärorikt, men tjänsten måste ersättas rätt. Är vi inte värda vad uppdragen egentligen är värda så är vi väl inte heller lämpliga utförare?
Våra mest nybakade kollegor, framtidens specialistläkare, tvingas just nu bidra till att understödja ett dysfunktionellt system. De utför ett annat yrkes arbetsuppgifter i stället för att öva på sina egna, och ofta till lägre lön än det andra yrkets lägstalön. Introduktionen är kort, och vem är det egentligen som bär handledaransvaret?
Omvårdnadsunderläkare är ett av många påfund som är ett resultat av en personalpolitik körd i botten och av sjukhus som blöder pengar och personal. Men vi ska absolut inte bara tacka och ta emot. Läkare ska vara läkare.
