»Det är en påminnelse om hur värdefullt livet är …«
»Varje dag på barnonkologen är fylld av både sorg och glädje, men mest av allt av mening. Det är en påminnelse om hur värdefullt livet är och hur mycket vi kan göra för att bevara det, även när oddsen är dystra.«, skriver Hanna Chahin i sin krönika. (5 kommentarer)
»… ordet kaoskonsult beskriver mitt yrke väldigt bra«
»… den som vill veta hur verkligheten ser ut på riktigt ska tillbringa en tid bakom skrivbordet på en distriktsläkarmottagning. För där presenterar sig en osminkad sanning om hur samhället ser ut«, skriver Helena Charchafche i sin krönika. (3 kommentarer)
»… hon kallar oss alla för ’kära du’«
»När jag har svamlat runt en lång stund så sätter sig patienten käpprakt upp och avbryter mig. ’Kära du! Det här vill jag inte alls. Min plan för den här sommaren är att jag ska sitta på min balkong. Och röka av bara helvete!’«. Nina Cavalli-Björkman skriver i sin krönika om en patient som har andra planer än läkaren. (1 kommentar)
»… allmänmedicinen är sjukvårdens grundpelare«
»Let’s face it. Som allmänmedicinare kommer jag alltid av vissa att betraktas som en 'underdog' och av andra som den riktiga doktorn. Det spelar egentligen ingen roll vilket. Jag är nog båda. Beroende på dagsformen«, skriver Sara Sadek i sin krönika. (12 kommentarer)
»Läkare som ligger ned i soffor är en brandrisk«
»Vi är hemskt glada i vår mellanchef som beordrar kastandet av våra soffor. Tänk vad hen nu skyddat oss från. Tänk om vi sträckte ut oss och tog vår lagstadgade rättighet att ta paus fem minuter varje timme i liggande ställning, det är ju verkligen något som arbetsgivaren bör stävja«, skriver Jenny Persson i sin krönika. (7 kommentarer)
»Nyexaminerade läkare är som brickorna i ett spel«
»Den första gången jag insåg hur bisarr rekryteringsprocessen kan vara var när en kurskamrat inte vågade berätta var hon fått AT-intervjuer, eftersom risken för konkurrens väger tyngre än den grundläggande hövligheten att hålla god stämning vid lunchbordet«, skriver Dan Silberstein Kantor i sin krönika. (6 kommentarer)
»… jag skämdes över att patienten hade drabbats så hårt av fel i vården …«
Den patient Barbara Geppert skulle träffa på morgonen har plötsligt avlidit, men inte av cancern utan av stroke. Patienten hade dessutom drabbats hårt av att misstag begåtts i vården, och att hon därtill hade sjukhusskräck. (3 kommentarer)
»Varför markerade jag ett avstånd när han frågade om jag höll på Djurgården?«
»Varför förmådde jag så lite? Och, varför hade jag markerat ett sådant avstånd när han frågade om jag höll på Djurgården? Vad var min professionella distans värd?« Lars Sjöstrand genomskådar sig själv vid tillbakablicken på en patient. (2 kommentarer)
»Fan, vad jag inte vill det ska vara cancer«
»Svordomen flyger ur mig i samma stund som jag stängt dörren till mottagningsrummet på gynakuten. Där inne väntar min patient – en 42-åring kvinna med nyupptäckt hudcancer – på nästa dåliga besked. Inom mig ryms vad som känns som tusentals känslor men ut kommer bara ett ord: ’Fan’.« Läs Sarah Daag Jacobsens krönika. (3 kommentarer)
»Att kunna se och känna är våra viktigaste verktyg«
»Han såg hela patienten, och med en fantastisk klinisk förmåga kunde han se vad som skulle utredas och behandlas. Samtidigt såg han mig.« Linda Ängeby minns två handledare som har betytt mycket för henne. (2 kommentarer)
»Efter åtta år i Sverige måste han bort. Vad kan jag göra för honom?«
»Jag påminns om min bakgrund, om vilket fantastiskt land Sverige är och om vilken tur jag haft varje gång jag möter patienter som saknar permanent uppehållstillstånd. Ofta ses vi i samband med att de fått veta att de måste lämna landet«, skriver Behroz Dehdari i sin krönika. (4 kommentarer)
»… det är lätt hänt att sätta sig på ett annat tåg än det vi tänkt från början.«
»Hon har ingen aning om vart hon var på väg. Hon minns inget av det som har hänt och kan inte förklara varför hon satte sig på det okända tåget.« Håkan Starkenberg börjar fundera över sina egna livsval efter mötet med en patient sent på natten. (3 kommentarer)
»Jag hoppas att det finns något magiskt akutrum kvar«
»Fysiska rum kan inte förändras snabbt. Efter 10 år har kanske en tapet gulnat och tröskeln slitits. Men det finns ett undantag. Jag vill berätta om ett speciellt rum – ett magiskt akutrum – som jag själv såg förvandlas gång på gång under blott några år.« Så inleder Jonathan Ilicki sin krönika. (1 kommentar)