»Laddar mentalt – jag har max sex minuter att göra ett intryck«

Som ansvarig för stationen »fotstatus« under medicinkursens OSCE-prov (»objective structured clinical examination«), i sällskap med en snäll patient som ställt upp för dagen, satt Sophia Rössner och såg ett axplock av en nära framtids svenska läkare passera i revy. Sina reflexioner kring upplevelsen meddelar hon i en krönika. (5 kommentarer)
»Vi måste hjälpas åt och tänka som läkare, inte som specialister«

I pandemitider känns det rätt för specialister att bli läkare, kort och gott, och rycka in för att avlasta trötta kollegor. Så var det i rondrummet där teamet bestod av en infektionsläkare, en öron- näs- och halsspecialist, en onkolog och en klinisk forskare, berättar Nina Cavalli-Björkman i sin krönika. (2 kommentarer)
»Vårt möte för 25 år sedan kom att spela en viktig roll även för hennes framtid«

Diplomet med en krokodil på hängde inramat på väggen i alla år, strax intill det stora promoveringsdiplomet. Utfärdaren av det förra dök upp plötsligt 25 år senare, nu som kollega. Tina Vilhelmsson berättar i sin krönika om ett oväntat möte. (3 kommentarer)
»På samma sätt som studiepopulationer kan skilja sig, gör även länder det.«

Interventioner kan ha biverkningar och konsekvenser som man ännu inte har upptäckt. Det gäller såväl icke-kontrollerade studier om nya läkemedel som expertbeslut under en pandemi med ett nytt okänt virus, typ covid-19. Det gäller att inte låta sig lockas av förhastade åtgärders eventuella effekt, skriver Jonathan Ilicki i sin krönika. (2 kommentarer)
»Med en säker uppkoppling kan jag ha telefonkontakt med patienter, läsa journal, vara med på läkarmöten.«

»Plötsligt vänder sig B mot doktorn och tar ett grabbatag i skrevet på honom«

Nödvändigheten av att se varje patient som en individ med individuella krav på bemötande vid patientmötet illustreras av Hans Olssons krönika, som visar vad som kan inträffa om man tummar på hänsynstagandet. (3 kommentarer)
»Dagtid arbetar jag nu i ett tält utanför min vårdcentral«

Dagtid tar ST-läkaren Agmall Sarwari hand om dem som har ett personnummer, en adress, en fast punkt i livet. Men det är på torsdagskvällarna magin händer. Då volontärarbetar han för Läkare i världens klinik och tar hand om de andra. (1 kommentar)
»Min morgonrutin skapar nya arbetstillfällen för sjukvården«

Arbete är ett effektivt sätt att hålla tankarna borta från det egna hälsotillståndet, medan man som pensionär är fri och ledig att nagelfara såväl fysik som psyke på jakt efter minsta tecken på någonting sjukt. Hur det kan vara berättar Göran Elinder i sin krönika. (2 kommentarer)
»Fokus glider obemärkt från att bota, lindra och trösta till att koda, registrera och skarva.«

Visst är det bra att skattefinansierade verksamheter som sjukvården mäts och utvärderas så att ineffektiva arbetsmetoder kan bytas ut. Men hur mäts effekten av att jag hejar på en patient i väntrummet och glatt noterar att han har blivit av med kryckorna, frågar sig Gustav Brattström i sin krönika? (12 kommentarer)
»Detta är så långt ifrån nätläkarens vård av samhällets mest friska och resursstarka som jag någonsin kan komma.«

Med all aktiv behandling avslutad vårdas patienten palliativt i hemmet i en avlägsen del av ön. Och i akut läge finns sjukvården på plats rent fysiskt – inte bara som en skärmbild av en konsult från cyberrymden, berättar Björn Englund i sin krönika. (11 kommentarer)
»Jag byter kön, jag byter ålder … etniskt ursprung. Jag byter diagnos, bostadsort, släktförhållanden, frisyr …«
WEBB.jpg)
Läkare behöver lära sig av autentiska fall därför att hopdiktade fall aldrig någonsin blir så komplexa som de är i verkligheten, skriver Nina Cavalli-Björkman i sin krönika. Samtidigt måste sekretess och patienters integritet ovillkorligen skyddas – en sak som hon arbetar mycket med inför varje fallbeskrivning. (6 kommentarer)
»Att gråta inför mina patienter när jag vill vara stark och professionell känns som ett svårt nederlag.«

Ska man ifrågasätta sin förmåga att verka som läkare om man i sitt förhållningssätt till det otänkbara uttrycker sin empati genom en känsloyttring som vanligtvis uppfattas som svaghet och brist på kontroll? Tina Vilhelmsson berättar om en typisk situation då läkare kan ställa sig just den frågan. (5 kommentarer)
»Sedan minns jag hur de kastar sig mot den röda larmknappen och salen fylls med människor.«

Det är vår, med en mild sol som silar in genom tallarna utanför fönstret, trivsam stämning bland kollegorna i kvinnoklinikens konferensrum. Men i minnet är avståndet inte alls stort till förlossningsrummet där de egna barnens liv, i två fall av tre, kunde räddas bara tack vare samma kollegors iskalla professionalism. Max Hedmark berättar i sin krönika. (10 kommentarer)
»Väl inne på det medicinska universitetet förstår jag nu att det så klart inte är så enkelt …«

Frågor och funderingar hör höstmörkret till. Man undrar om den känsla av frihet och kontroll som man drömde om när man bytte till läkare från ett annat yrkesliv kommer att kunna att infinna sig, eller om allting bara blir som vanligt igen. Jesper Strömbäck Eklund, läkarstuderande vid Karolinska institutet, tänker framtid i sin krönika. (2 kommentarer)