»Hur berättar man för ett barn att livet aldrig blir sig likt?«
![»Hur berättar man för ett barn att livet aldrig mer kommer att bli sig likt?«](https://lakartidningen.se/wp-content/uploads/2023/11/W_400px_C0DFC6B4-6990-496A-A7D3-F9D5DACED730-190x190.jpg)
Camilla Rahm tar med sig mycket på sin cykeltur hem från jobbet, mycket som inte går att skaka av sig. »Det är de unga kvinnorna som trängt sig in. De som inte har en given plats i vården, som inte blir tagna på allvar, de som varje månad kräks av smärta för att de fått höra att det är normalt, de som inte får har sex men inte heller göra abort för att det är för sent …«, skriver hon i sin krönika. (1 kommentar)
»Man kanske vill ha blod som levt ett ganska liknande liv som en själv?«
![»Man kanske vill ha blod som levt ett ganska liknande liv som en själv?«](https://lakartidningen.se/wp-content/uploads/2023/10/Kronika-–-Jakob-Endler_Romi-SternWEBB-190x179.jpg)
En patient accepterar bara blod från en givare som inte är vaccinerad mot covid-19. Detta sätter igång tankar hos Jakob Ratz Endler: »Vem skulle man vilja få blod ifrån? Helst någon ung och frisk, oförstörd individ, uppvuxen på klar fjälluft och vildfångad lax. Okysst och aldrig exponerad för livsfarligheter som kanelbullar eller strålning från mobiltelefoner.« (3 kommentarer)
»Det är som om en ful hals får omdömet att vackla en aning«
![»Det är som om en ful hals liksom får mitt omdöme och min beslutsamhet att vackla en aning.«](https://lakartidningen.se/wp-content/uploads/2023/09/W_400px_wilma-wiren-190x190.jpg)
»Jag vill tro att vi är flera läkare som får ett extra stresspåslag av vissa tillstånd. Symtom som återkommande får oss att be någon annan titta för säkerhets skull, som kanske remitteras en gång för mycket eller som ibland genererar en onödig uppföljande kontakt. Kanske är det ett tillstånd, likt mitt, som drabbat dig själv?«, skriver Wilma Wirén i sin krönika. (5 kommentarer)
»Vad är det för djävla fråga?« Det är min första tanke …
![»Vad är det för djävla fråga?«](https://lakartidningen.se/wp-content/uploads/2023/09/Nina-C-Bjorkman-2-Foto-Angelica-KlangWEBB-190x185.jpg)
»Om någon upprepade det jag precis hade sagt och sedan tittade menande på mig under tystnad skulle jag nog inte gå till den personen igen. Om detta som lärs ut faktiskt tillämpas i verkligheten så måste det uppstå många märkliga situationer i vården därute.« Nina Cavalli-Björkman häpnar över viss kommunikation i vården. (26 kommentarer)
»Nästan omedelbart klargörs det att han inte självklart vill ha någon behandling …«
![»Nästan omedelbart klargörs att han inte självklart vill ha behandling, han är ’klar med livet’ …«](https://lakartidningen.se/wp-content/uploads/2023/07/WEBB_400px_Bild-Hanna-Lindvall-190x190.jpg)
»Det är när patienter inte önskar det vi förväntar oss som vår yrkeskår verkligen sätts på prov«, skriver Hanna Lindvall i sin krönika där hon berättar om en man som inte vill ha behandling, men som låter sig övertalas. (4 kommentarer)
»Kollegialitet, förtroende och tillit en svår balansgång«
![»Kollegialitet, förtroende och tillit är en svår balansgång«](https://lakartidningen.se/wp-content/uploads/2023/06/Tina-Vilhelmsson_Foto_Model-House-Stockholm-kopiaWEBB-190x181.jpg)
»Jag tar bakjouren avsides och frågar vad som förväntas av mig under förflyttningen och vad jag kan göra om aneurysmet rupturerar under transporten. Jag får två ord som svar: ’Notera klockslaget’«. Tina Vilhelmsson minns en episod under sin tidiga läkarkarriär där hon hade velat haft mer stöd av en äldre kollega. (3 kommentarer)
»Är det yrkesrollen som är viktigast och då ska stå överst?«
![»Detta är väl egentligen en variant på frågan om man är läkare eller om man arbetar som läkare.«](https://lakartidningen.se/wp-content/uploads/2023/06/Kronika-–-Jakob-Endler_Romi-SternWEBB-190x179.jpg)
Jakob Ratz Endler funderar över namnskyltarna han har i skåpet, och vilken ska sitta överst. »Är yrkesrollen viktigast och därför den som ska stå överst? Eller är det människan som kommer först och därefter vad man fyller för funktion. Laget eller jaget?«, skriver han i sin krönika. (6 kommentarer)
»Alla har varit längst ned i hierarkin«
![»Jag är längst ned i pyramiden«](https://lakartidningen.se/wp-content/uploads/2023/06/Jesper-Celander_webb-190x200.jpg)
»Det finns ingen önskan om att någon ska peppa mig, ge mig beröm eller tycka att jag gör saker och ting bra. Däremot finns det en önskan om att bli sedd, få ett ’hej och välkommen’«. Läs läkarstudenten Jesper Celanders krönika om hur det kan vara som student på kliniken. (5 kommentarer)
»Jag har alltid satt patienterna i det första rummet«
![»Jag har alltid satt mina patienter i första rummet.«](https://lakartidningen.se/wp-content/uploads/2023/06/Tina-Vilhelmsson_Foto_Model-House-Stockholm-kopiaWEBB-190x181.jpg)
»Jag hade dock svårt att hantera känslan över att ha gjort mer än jag skulle för patienten och att tacket för det blev en anmälan till HSAN. Det var en känslomässig dualitet.« Läs Tina Vilhelmssons krönika om när hon blev anmäld till HSAN av en patient. (2 kommentarer)