Vad har vi för blick?

»Jag har avdelningsrond och överläkaren säger att det kan vara nyttigt för underläkare att vara placerade på psykiatrin, de flesta har haft en skyddad uppväxt. Själv har jag föräldrar som flytt krig. Själv är jag uppväxt med en förälder med psykisk sjukdom.« Kaberi Mitra funderar på den egna bakgrundens betydelse i läkarrollen. (9 kommentarer)
»Att kunna och få skratta med mina patienter tillhör höjdpunkterna …«

Jakob Endlers lilla son vill höra hur pappa har haft det på jobbet, men han har inga stora hjältedåd eller ambulanser att berätta om just den här dagen. Bara en historia om hur han fick en patient att skratta. (2 kommentarer)
»Överväldigad … grät jag några tårar på läkarexpeditionen.«

»Jag tog mitt ljusblå stetoskop med mig in för att konstatera att han inte längre fanns. Lika blått var stetoskopet, som jag var grön i yrket.« Mikaela Winderud berättar i sin krönika om första gången hon behövde fylla i ett dödsbevis. (5 kommentarer)
»Utskrivningsklar«

» … jag kommer inte längre att vara inskriven på universitet, jag kommer inte längre att få allt det jag ska lära mig under terminen serverat på ett fat i form av kursmål, och jag kommer inte längre att kunna hävda att jag inte har något medicinskt ansvar.« Läs Sophie Cervins krönika om att vara nyexaminerad läkare. (1 kommentar)
»Du måste läsa de ryska författarna!«

»Hon föll i sommarhuset i norra Värmland. Därefter hade hon stängt huset, gått några kilometer till lokalbussen, tagit tåget från Karlstad och promenerat från centralstationen och hem.« Jacob Fricke berättar om en energisk patient som får honom att se nya saker, men som bara vill ha godkänt för att ta Alvedon så att hon kan få ro att läsa igen. (2 kommentarer)
»Det är det svåra … att jag inte vet hur mycket person som finns där bakom.«

»Efter att jag undersökt dig är det egentligen inget kvar att göra. Kanske tänkte du som jag innan jag läste till läkare, att några få tabletter räcker för att dö. Det var som tur var inte sant, men jag hade fel om annat i stället. Som att saker alltid går att laga när de gått sönder.« Evelina Rosenqvist träffar en patient på akuten som kommit in med polisen. (2 kommentarer)
»På andra sidan läkarrocken«

»För mig som läkare har situationen lett till många frågor med djupa bottnar. Hur ska man kunna vara döende även på jourtid? Finns det tillräckligt med resurser för att klara av att vårda svårt sjuka människor i deras hem – både nu och med en åldrande befolkning?« Linnea Schmitz skriver i sin krönika om hur det är att vara anhörig i sjukvården, och samtidigt läkare, och vilka frågor det väcker i henne. (4 kommentarer)
»Plötsligt hör hon sin döda pappa tala …«

Nina Cavalli-Björkman träffar två patienter som berättar om sina övernaturliga upplevelser. »Som läkare kan man avfärda och argumentera emot. Extrem anemi och omtöckning, hypoxi och hyponatremi. Det är klart att man kan hallucinera då! Magiskt tänkande har ingen plats i beslut om medicinsk behandling. Och så vidare. Men jag säger ingenting av detta, jag säger överlag väldigt litet«, skriver hon. (1 kommentar)
»Verkligheten är inte den jag drömde om«

»Jag har alltid velat bli läkare. Jag har alltid velat hjälpa. Jag är uppvuxen bland vårdpersonal och vet att det ibland förväntas att tänja på sina egna gränser, jobba över och ta av sig själv för att ge till andra. För att det är meningsfullt och i slutändan ger mer än det tar. Verkligheten i dag är inte den som jag drömde om«, skriver Sigrid Nilsson efter att ha jobbat en del på akuten. (3 kommentarer)
»Helvetet var inte endast ett rum på kvinnokliniken …«

Björn Axel Johansson kallas en natt till kvinnokliniken: »En sköterska kom springande med en blek och slapp bebis. Jag lade honom på bordet under värmelamporna, sög rent svalget från grönfärgat fostervatten och började stimulera med varma handdukar …« (1 kommentar)
Det som inte går att förbereda sig på när man är läkarstudent

»Det mesta under studietiden har gått att läsa om och förbereda sig på, men jag har funderat en del på hur mötet med svårt sjuka patienter kommer att bli. Det är något jag tror att jag aldrig kommer kunna bli helt förberedd på«, skriver Filippa Andersson, nybliven läkare. (4 kommentarer)
»Tänk vad bra saker jag säger ibland«

»Vägen till specialistläkare är inte helt rak. Inte alltid helt enkel. Och inte alltid inser man att man faktiskt tar sig framåt. Genom att handleda yngre kollegor och ställas de frågor jag själv ställt tidigare i sin karriär medvetengörs jag om att jag faktiskt tagit mig framåt«, skriver Sofie Näslund i en krönika. (3 kommentarer)