Kollegiala reflekterande samtalsgrupper är träffar på arbetstid där deltagarna träffas varje vecka under tio veckors tid för att tillsammans reflektera kring frågor om stress och utmattning.
Deltagarna är i riskzonen för sjukskrivning på grund av stressrelaterad ohälsa. Metoden är utvecklad av Ulla Peterson, lektor vid Linnéuniversitetet, som disputerade med avhandlingen »Stress and burnout in healthcare workers«.
Hon tog fram den för att förebygga stressrelaterade besvär på jobbet. Grupperna, som består av fem till åtta personer, arbetar fram möjliga lösningar på upplevda problem – både förändringar på individnivå och organisatoriska förändringar – vilka sedan framförs till ledningen på olika nivåer.
För tio år sedan testade Ulla Peterson modellen på landstingspersonal i Kalmar i en randomiserad kontrollerad studie, tillsammans med bland andra Marie Åsberg, professor emeritus i psykiatri, och Åke Nygren, professor i personskadeprevention. Resultatet visade att deltagarna upplevde en lägre grad av utmattning, mådde bättre och kände sig mindre stressade. De upplevde även ökad delaktighet, kände att de fått ett ökat stöd i arbetet och större möjligheter att utvecklas.
Forskarnas förhoppning var att modellen skulle spridas. Men det har dröjt – fram till nu. För några år sedan ingick Sveriges Kommuner och landsting, SKL, och Socialdepartementet en överenskommelse kring psykisk hälsa.
– När det gällde den här metoden fanns det en del studier som visade på positiva effekter. Så vi bestämde oss för att plocka upp den. Vi erbjöd kommuner och landsting att pröva metoden samtidigt som vi utvärderar effekterna, säger Rickard Bracken, projektledare för Uppdrag psykisk hälsa på SKL.
Tolv kommuner, ett landsting och en region – Landstinget i Värmland och Region Gävleborg – anmälde intresse. Ingen har dock valt att fokusera på läkare. Projektet startade våren 2017 och följs av forskare från Linnéuniversitetet. Utvärderingen kommer i höst.
– De signaler vi får är positiva. Deltagarna tycker det är bra att få diskutera egna strategier men även att få lyfta saker som behöver förändras på organisationsnivå och få återkoppling på det. Det upplevs som meningsfullt och skapar en grund för förändringar för att få en mer hållbar struktur, säger Rickard Bracken.
Vad tycker arbetsgivarna?
– Vi får positiva signaler även därifrån. De tycker att det är viktigt att kunna erbjuda personer som ligger i riskzonen tidiga insatser. Och informationen som kommer från gruppen är viktig för att kunna jobba med det systematiska arbetsmiljöarbetet.
SKL arbetar även med att ta fram en digital utbildning för att kunna utbilda nya handledare. En manual som beskriver arbetssättet har också tagits fram.
– Detta är en av flera metoder som vi vill sprida till flera kommuner och landsting. Tanken är att de utbildar sina egna handledare. Med studien som gjordes 2008 och den här effektutvärderingen kommer det också finnas underlag, säger Rickard Bracken.
Han påpekar samtidigt att metoden inte är en behandlingsinsats.
– Det man gör är att man tillhandahåller ett utrymme för kollegor att tillsammans identifiera de problem man ser och hitta lösningar på dem enligt en väldigt strukturerad metodik.
Psykologen Bo Vinnars har också arbetat mycket med kollegiala samtalsgrupper.
Vad är styrkan med metoden?
– Jag tror att en poäng är att man fångar upp personer i riskzonen innan det gått så långt att symtomen lamslår dem helt och hållet. Det bygger på att arbetsgivaren tillåter, står bakom och ger utrymme till träffarna och att tiden är densamma varje vecka.
Han tror även att tystnadsplikten inom gruppen samt den fasta strukturen kring samtalsgrupperna är viktiga faktorer.
– Man nästan tvingas att tänka i produktiva termer och hamnar på så sätt inte i ett ältande av problematiken.
Läs också:
Samtalsgrupper ska hindra återinsjuknande
