I år är det 200 år sedan upptäckten av grundämnet litium publicera­des. Sedan dess har hyllmeter skrivits om ämnets tillämpningar och användningsområden.

Litiums medicinska historia finns sedan tidigare utförligt beskriven och är relativt välkänd i medicinska kretsar. Vad som däremot är mindre känt är att både den officielle upptäckaren och den första fyndigheten av grundämnet litium kom från Sverige, och än mindre känd är den fascinerande historien om hur det upptäcktes – en historia som bland annat innefattar en brasiliansk premiärminister, en av Sveriges genom tiderna mest berömda läkare och en ung oerfaren doktorand i kemi.

Litium är en lätt, silvervit, mjuk alkali­metall med nummer 3 i det periodiska systemet och utgör det 35:e vanligaste grundämnet i jordskorpan. Det är ett ämne med mycket breda användningsområden och ingår i bland annat i batterier, keramiska material och glas, kylsy­stem, olika metallur­giska element, legeringar och smörjmedel, och det används inte minst inom medicin [1]. Trots att läkemedlet Lithionit® (litiumsulfat) representerar mind­re än 1 procent av världens totala litiumkonsumtion betraktas det som ett av de viktigaste användningsområdena för litium [1, 3]. I den medicinska historien gick litium från att vara ett ämne utan kända användningsområden till att mot slutet av 1800-talet inta en roll som universalläkemedel mot allt från gikt till nedstämdhet. Det tillsattes till och med som stämningshöjare i läskedrycken Seven-Up när den lanserades 1929 [2]. Det stora genombrottet för litium som medicin brukar tillskrivas den australiska läkaren John Cade (1912–1980) och hans försök på marsvin, som ledde fram till att litium så småningom blev förstahandspreparat för behandling av bipolär sjukdom [3, 4].

För att berätta historien om upptäckten av litium behöver vi dock förflytta oss 200 år tillbaka i tiden. Den svenska kemisten Johan August Arfwedson (1792–1841) betraktas som den officiella upptäckaren av litium [5, 6].
Han fick som nyutexaminerad kemist anställning som doktorand på Jöns Jacob Berzelius privata laboratorium. Läkaren Jöns Jacob Berzelius (1779–1848) var professor i medi­cin och farmaci vid Kirurgiska skolan (nuvarande Karolinska institutet) och var redan ett namn av rang inom vetenskapliga kretsar när Arfwedson påbörjade sina doktorandstudier.

År 1817 analyserade Arfwedson en ljus sten från Utö i Stockholms skärgård. Den hade blottats i en pegmatitgång i en av järnmalmsgruvorna där. Arf­wedson fastställde att stenen var en petalit innehållande ki­seldioxid (SiO2), aluminiumoxid (Al2O3) samt 0,04 g av en okänd »eldfast alkali« (XAlSi4O10). När han insåg att dessa 0,04 g X rent viktmässigt varken kunde bestå av natrium eller kalium, och inte heller kunde härledas till något räknefel, började han förstå vidden av sin upptäckt. I sin avhandling skrev han:

»Jag företog nu en nogare undersökning af det omnämnde svafvelsyrade saltet, och fann snart att det till basis innehöll ett eget eldfast alkali af hittills okänd natur, för hvilket Herr Professor Berzelius föreslagit namnet Lithion, af Grekiska ordet Lapideus, efter som detta alkali först blifvit funnit i mineralriket« [7].

Doktoranden Arfwedson följde sin handledare Berzelius förslag, och den eldfasta alkalien fick därför namnet litium.

Det är numera klarlagt att Berzelius hade en betydande del i arbetet som ledde till upptäckten av litium [8]. Vid tidpunkten då Arfwedson publicerade sitt fynd var denne 26 år gammal och Berzelius var, trots sina gedigna meriter som berömd vetenskapsman, professor och framstående kemist, endast 39 år. Berzelius hade redan före Arfwedsons publikation år 1818 upptäckt grundämnena cerium och selen, men att få ännu mer berömmelse som »upptäckare av litium« torde ha framstått som lockande. Dock resonerade inte Berzelius så, utan uppges i stället ha varit storsint nog att »utan någon som helst inskränkning överlåtit hela förtjänsten av det ur vetenskaplig synpunkt särdeles intressanta fyndet åt sin lärjunge« [8, 9]. 

Varför Berzelius överlät hela upptäckten till Arfwedson är oklart, men Berze­lius har beskrivits som generös mot både kollegor och studenter [8, 10]. Arfwedson i sin tur motstod frestelsen att uppkalla mineralet litium efter sig själv. Han behövde dock bara vänta fram till år 1823 på att få ett annat, men väsentligt mindre betydelsefullt mineral uppkallat efter sig; amfibolen Arfwedsonit [5, 9].

Man kan dock diskutera om Arfwedson var den sanna upptäckaren av litium. Det litiuminnehållande mineralet petalit namngavs och beskrevs nämligen redan år 1800 av en brasilian med det ståtliga namnet José Bonifácio de Andrada e Silva (1763–1838) [2, 8].

Andrada började sin karriär som poet och mineralog i Brasilien, men flyttade till Portugal för att studera juridik, naturvetenskap och filosofi. Vid 27 års ålder fick han i uppdrag av den portugisiska regeringen att genomföra en forskningsresa i Europa. Under sin 10 år långa resa, i ett flertal europeiska länder kom han år 1800 till den lilla ön Utö i Stockholms skärgård, på den tiden mest känd för sina järnmalmsgruvor. Där identifierade och beskrev han ett då oupptäckt mineral som han kallade petalit [8, 11].

Andradas beskrivning av den litiuminnehållande petaliten innehöll detaljerade uppgifter om petalitens utseende, spaltning, densitet, hårdhet, doft, hur den reagerade med olika kemikalier och en rad andra egenskaper [12]. Hans beskrivning av det nya mineralet ansågs dock av dåtidens vetenskapsmän som »rätt knapphändig«, och inget intresse väcktes för det nya mineralet innan den svenska
mineralogen Swedenstierna några år senare samlade in petaliten på nytt. Han fick den analyserad av både Arf­wedson och »den tidens vetenskapsmän af facket«, däribland fransmannen René Just Haüy, som efter sin analys lät meddela att hans »geometriska undersökning ställt utom tvifvel, att petaliten vore ett själfständigt mineral« [13]. Andrada lyckades aldrig övertyga sina samtida vetenskapsmän om vikten av sitt mineralfynd.

Hur gick det då för dessa tre män efter Arwedsons publikation? Andrada lät sig inte nedslås av nederlaget med litiumfyndet. Han återvände i stället till Brasilien där han som frihetskämpe motarbetade slaveriet. Andrada blev så småningom premiärminister, känd vetenskapsman och officiell upptäckare av tolv andra mineraler och beskrivs till och med som »the grea­test man in Brazilian history« [8]. Berzelius upptäckte fyra andra grundämnen, gav grundämnena i periodiska systemet deras en- och två bokstavsbeteckningar, införde atomteorin i kemin och genomförde den första noggranna sammanställingen av grundämnenas atommassor. Han blev en av Sveriges genom tiderna mest berömda forskare, ihågkommen som den svenska kemins fader [10]. Arfwedson blev, trots sina kollegors minst sagt imponerande meriter, den som ändå drog det längsta strået. Den unge oerfarne doktoranden står än i dag ensam som den officiella upptäckaren av grundämnet litium.