Ett välbesökt seminarium om medförfattarskap anordnades i september i år av Centrala etikprövningsnämnden och Vetenskapsrådet. Bakgrunden är bland annat att antalet författare per vetenskaplig artikel har ökat kraftigt under senare år. I en studie fann man en 20-faldig ökning mellan 2001 och 2014 av »hyperproduktiva författare« som hade publicerat genomsnittligt fler än 72 artiklar per år [Ioannidis JPA, et al.Nature 2018;561(7722):167-9]. 

Vancouverreglerna stipulerar vad som ska meritera för medförfattarskap, men det finns en vaghet i vissa formuleringar. Vad betyder egentligen »betydande bidrag« eller »viktigt intellektuellt innehåll«? Det finns således risk för godtycke, och tidigare artiklar i Läkartidningen har visat att det är vanligt med så kallade »hedersförfattare« i medicinska vetenskapliga artiklar. 

I sammanhanget är det då viktigt att påpeka att alla författare enligt Vancouverdeklarationens regler 3 och 4 kan tolkas ha ett kollektivt ansvar för hela publikationen. Naturligtvis kan detta vara svårt att leva upp till, då man kanske har bidragit med speciella kompetenser och kan ha svårt att vara helt insatt i alla delar av ett vetenskapligt arbete.

Som påpekades av en av moderatorerna vid mötet i september har det också blivit vanligare att författare drar tillbaka sitt medförfattarskap om det börjar »osa katt« om en publikation och att detta kan resultera i publicerade arbeten som helt saknar författare!