Det heter i vissa kretsar att »läkare är förändringsobenägna«. Detta ord yttras oftast i en lätt nedsättande ton, och framkallar instämmande nickar och frustrerat medhåll runt konferensborden. Men om nu läkare är så »förändringsobenägna«, hur kommer det sig då att läkare behandlar sjukdomar och skador med så mycket bättre resultat i dag än i går?
Läkare är som individer sannolikt vare sig mer eller mindre benägna till förändring än vem som helst. Men som profession har läkare, i ökande omfattning även tillsammans med andra professioner, förändrat (läs förbättrat) landets sjukvård till resultat som tidigare generationer bara kunde drömma om.
Vari ligger den tänkbara förklaringen? Kan det vara att läkare som profession är utbildade i att inte direkt köpa vad som helst och hålla det för sant? Att de å sina patienters vägnar däremot värdesätter förändring och förbättring på vetenskaplig grund?
Vad skulle hända om vetenskaplig metodik infördes när det gäller alla slags förändringar, organisatoriska såväl som behandlingar? Om hypoteser sattes upp, testades och antingen förkastades eller accepterades? Och om hypotesen att det skulle bli bättre inte höll, blev det ingen förändring?
Inte all förändring medför förbättring, men all förbättring kräver förändring. Kan skillnaden ligga i det vetenskapliga angreppssättet?
