Upplever du att vårdpersonal är rädda för att prata om kränkningar i vården?
Det är skambelagt att inse att man själv kan kränka/kan ha kränkt patienter, och man kan vara rädd att bli »avslöjad« som den enda som gjort så. Men rädslan minskar när man inser att nästan alla har sådana upplevelser.
Hur ska man kunna veta om man har kränkt en patient?
Medan det sker kan man leta inom sig själv efter obehag/skamkänslor och vara uppmärksam på oväntade, oproportionerligt intensiva reaktioner från patienten. I efterhand kan kränkningen presentera sig som till exempel klagomål eller obegripliga reaktioner på en åtgärd.
Har ni stött på motstånd från kollegor i samband med er forskning?
En initial reflex har ofta varit att värja sig mot insikten att kränkningar förekommer. När vi arbetat med interventioner har personalen däremot oftast upplevt att de fått redskap för att kunna agera och varit positiva till att lära sig mer.
Vad är ditt råd till vårdpersonal samt till verksamhetsledare inom vården?
Att verksamhetsledare stimulerar att man inom arbetsgruppen talar om och skapar strategier för att hantera kränkningar. Att vårdpersonal inser vilken skatt de härbärgerar i sina moraliska resurser och står upp för att skydda och förmera skatten. För att göra detta behöver de verktyg.
Hur kom det sig att du blev intresserad av att börja forska kring detta?
Jag blev inblandad i en djupt kränkt patients öde när han försökte få upprättelse i vården men i stället blev missförstådd och ytterligare kränkt. Hans bakgrund var sexuella övergrepp och förnedrande rektalpalpationer i barndomen. Hans kamp fick mig att inse att vården visste för lite om detta område.
