600 sjukhusläkare i upprop på SU

Har ni sett filmen Apollo 13? Månfärden som hotade att sluta i dödligt haveri, men där en sällan skådad kraftsamling av briljanta kreativa hjärnor både på och utanför jorden lyckades få en rund struktur att till sist passa i en fyrkant. Budskapet är: Människan är förmögen till stordåd, särskilt när insatsen är hög, men det krävs ett tänkande och kommunicerande utanför det invanda! Resonemang mellan den medicinska professionen och styrande politiker påminner mig alltmer om å ena sidan runda formuleringar som kompetens och arbetsinnehåll, å andra sidan fyrkanter ("ramverk"), konsultteorier, processtrukturer och ekonomi. Och där står vi och stampar med tillsynes oförenliga synsätt, språkbruk och perspektiv. Den nämnda dialogen är självklart en förutsättning, men det krävs något grundläggande annorlunda än vad som hittills sagts. Det handlar om förtroende, samsyn och gemensam målbild, men mest om förtroende. Förtroende bygger på förståelse. Förståelse bygger på lyssnande och insikt. Kanske har läkarkåren länge trott att själva yrkesutövandet skulle räcka, kanske har vi inte hörts tillräckligt, kanske finns det en tidsanda där enkla lösningar predikas och där det faktum att det tar decennier att bygga kompetens liksom har hamnat i skuggan. Uppropet på SU hoppas jag kommer få flera efterföljare, eftersom vi är så många som delar samma verklighet och den nationella sjukhussjuksköterskebristen numera ligger precis under ytan som ett gigantiskt isberg som sjukvårdspolitiken till synes naivt, oförstående har satt kurs och full fart framåt emot! Titanic är en sliten historisk analogi, men just därför vet vi hur det kan sluta! Nu krävs samma kraftsamling av briljanta kreativa hjärnor som tydliggör att sjukvård är något som anstår ett civiliserat samhälle, att vård alltid sker hos, med och för patienten, att de som har erövrat rättmätigheten att bedriva vård genom yrkesutbildningar med legitimation är de som är bäst skickade att utforma hur vård ska bedrivas, att vård förutsätter individuell bedömning och därför tillräcklig tid beroende på behov, att människor inte är Toyotabilar producerade i högkalibriga industrianläggningar och att vi alltid behöver både ett levande etiskt samtal, reflektion, handledning och vidareutbildning för att fortsätta vara det våra patienter (som en dag kommer vara var och en av oss) förtjänar. Att börja i andra änden och som Askungens styvsystrar försöka kränga in verkligheten i en fiktiv glassko har uppenbarligen inte varit framgångsrikt! Merparten av de skattemedel som går till sjukvården måste nödtvunget gå till dem som utövar den konkreta vården, där sjuksköterskor faktiskt utgör flertalet! Annars blir det ingen vård! Däremot måste vi ifrågasätta om vårdens överbyggnad med programkontor, regionstyrelser och deras staber gör skäl för pengarna när våra IT lösningar fortfarande krånglar? Hur kan det komma sig att landsting går med vinst, men lönerevisioner på sin höjd ger en femtilapp till i plånboken? För någon tid sedan talades det om en tillitskommission. Om vi inte snart ska tillsätta en haverikommission är det dags att gå från ord till handling i fråga tillit. Alla svar på frågor om hur sjukvård ska bedrivas finns redan hos medarbetarna, det är dags att lyssna på allvar och som politiker vara en som gjorde skillnad för sitt land! Vi sitter alla i samma rymdkapsel, men det är dags att komma hem nu.