Egenreferat. Fetma, speciellt bukfetma, är en klassisk riskfaktor för hjärtinfarkt enligt prospektiva kohortstudier. I sådana studier fenotypas deltagarna vid inklusion och följs sedan till insjuknande/död eller studiens slutdatum. Detta innebär en fundamental skillnad från fall–kontrollstudier, där fall och kontroller fenotypas då patienterna insjuknar och kontrollerna rekryteras ungefär samtidigt. De flesta fenotyper, till exempel antropometriska mått, växlar med åldern.
Studien ingår i VaMIS (Vastmanland myocardial infarction study) och innefattar vikt, längd, midjemått, höftmått, BMI och midja/stusskvot. Paren analyserades uppdelade på kön och ålder (253 manliga par ≤65 år, 233 manliga par 66–80 år, 72 kvinnliga par ≤65 år, och 130 kvinnliga par 66–80 år). En kontrollperson från Befolkningsregistret med samma kön och ålder matchades till varje patient. Vi känner inte till någon hjärtinfarktstudie med samma urvalsprincip för kontroller. Vanligen har besökare och släktingar till patienterna eller patienter från andra vårdavdelningar använts.
Det starkaste sambandet mellan fall–kontrollstatus och ett enskilt mått noterades för höftomfånget bland män 66–80 år. I denna grupp var medelvärdet för patienternas höftomfång 101 cm och för kontrollernas 106 cm. AUROC (area under the receiver operating characteristic)-kurvan, som är ett mått på hur väl en parameter kan särskilja mellan två diagnosgrupper (här fall/kontroll), var 0,72 och ökade till 0,82 om höftmåttet kombinerades med kroppsvikten. Bland män 66–80 år i den totala studiekohorten med höftmått under medianen (103 cm) och kroppsvikt över medianen (80 kg) var 82 procent fall.
Höftomfånget bestäms av bäckenskelettets dimensioner, mängden subkutant fett och framför allt den gluteala muskelmassans volym. Höftmuskulaturens tjocklek hos äldre kan förmodas hänga samman med fysisk rörlighet och »biologiska« åldersprocesser, till exempel accelererad åldersrelaterad förlust av muskelmassa (sarkopeni). Framtida forskning får ge förklaringen.
