Vi tackar Läkemedelsverket för svaret på vårt debattinlägg om rapporterade symtom vid användning av kopparspiral [1, 2]. Tyvärr är det inte vetenskapligt grundat, och vi ser gärna att myndigheten utvecklar varför man anser att hypotesen om kopparöverskott vid användning av kopparspiral är osannolik.
I svaret beskrivs att inga studier är gjorda som kan förklara de beskrivna symtomen, vilket beror på att ingen studerat mer än de redan kända lokala biverkningarna. Den systematiska genomgång ni hänvisar till inkluderar studier som tittat på ökad blödning, smärta, infektion, ektopisk graviditet och svårighet att sätta in spiralen, men ingen av de 35 studierna inkluderade systemiska biverkningar eller frågade om andra biverkningar än de redan etablerade. Således är systemiska biverkningar i exempelvis de muskulära, neurologiska och hormonella systemen helt ostuderade.
Det är inte heller studerat om det är skillnad i upptag av koppar från maten genom tarmslemhinnan jämfört med från ren koppartråd som sitter i det rikligt vaskulariserade endometriet. Den stora variationen i absorption via tarmen [3], med upptag på 15–97 procent, talar för att det intrauterina upptaget inte bör likställas med koppar som intas oralt.
Mätning av serumkopparnivåer är just en av de saker vi ifrågasätter, eftersom mätmetoderna endast mäter S-Cu men inte koppar som är inlagrat i vävnader. Kroppens enastående homeostas gäller även koppar, som lagras in i kroppens vävnader i stället för att endast stanna kvar i blodserum. Till och med vid den mycket allvarliga, potentiellt dödliga Wilsons sjukdom, där kroppen saknar förmåga att utsöndra koppar, är S-Cu fortsatt lågt eftersom kopparn är inlagrad i vävnaderna [4]. Det är helt enkelt inte ett tillräckligt bra prov för att upptäcka kopparöverskott.
Vi är väl medvetna om den höga användningen av kopparspiral, och just därför är det av största vikt att systemiska biverkningar studeras. Först när vi har prospektiva randomiserade studier, följt av systematiska sammanställningar och metaanalyser, kan vi fastställa vilka biverkningar som faktiskt finns. I nuläget saknas sådana studier, och vi menar därför att det är vetenskapligt fel av Läkemedelsverket att skriva att inga samband finns när ingen studerat det. Det här är inte första gången i medicinsk historia som någon velat väl och inte upptäckt biverkningar förrän långt senare. Låt oss vara kloka och ta användarna på allvar denna gång.
Se kort kommentar från Läkemedelsverket under Kommentarer (red anm).