De som ringer 1177, eller på andra vis kontaktar sjukvård, förmedlar i kontakten saker en människa normalt inte gärna visar eller berättar för andra. I kontakten ger de mottagaren ett speciellt förtroende, som det sedan är upp till mottagaren att vårda. I dagens digitaliseringsyra, då lösningen på i stort sett alla problem i sjukvård tycks vara digitalisering, molntjänster, »big data« och omedelbar tillgänglighet via nätet, bör magplasket med 1177:s datalagring mana till eftertanke. Är den långtgående digitaliseringen förenlig med att vårda ett förtroende?
Om ett förtroende bryts spelar det egentligen ingen roll var det bryts. Förtroende finns eller finns inte. Kontrasten mellan med vilket allvar tystnadsplikten värderas och hålls bland anställda i sjukvård och det vi nu sett med inspelade telefonsamtal som lagrats på en server i Thailand är uppseendeväckande. Uttryck från ansvariga för lagringen som »en liten kabel till Internet« eller att »någon under en uppdatering helt enkelt stoppat in en internetsladd i hårddisken« ter sig snarast tragikomiska.
Få områden bygger i så stor omfattning på förtroende som sjukvård. Utan förtroende är det svårt att föreställa sig sjukvård, åtminstone som vi känner den i dag. Människor är inte ettor och nollor som kan lagras på en öppen server i Thailand. Människor är just människor. De ska bemötas som sådana och deras förtroende ska vårdas, hela vägen.
