Avhandling. Riskfaktorer för olika tumörsjukdomar (gliom, B-cellslymfom och multipelt myelom) undersöktes med hjälp av inbyggda fall–kontrollstudier. Samtliga delarbeten baserades på prospektiva blodprov som insamlades inom tre prospektiva kohorter, bland annat Northern Sweden health and disease study (NSHDS) med 135 000 deltagare. En unik fördel med NSHDS är tillgängligheten till upprepade prospektiva blodprov för att kunna följa riskfaktorer respektive markörer över tid. Just förändringen i markörnivåer kan vara av betydelse för identifikation av potentiella biomarkörer.

Därför fokuserade två av delarbetena på upprepade prediagnostiska prov för att undersöka risken att utveckla B-cellslymfom och multipelt myelom. Studiedeltagarna hade donerat det första blodprovet i genomsnitt 12 år före och det andra provet i genomsnitt 4 år före diagnos.

Risken att få B-cellslymfom var kopplad till ökade plasmanivåer av CXCL13, sCD23, sCD27 och sCD30 så tidigt som 15 till 25 år före diagnos (när det gällde exempelvis sCD23 var oddskvoten att utveckla lymfom 10 för deltagare som befann sig i den fjärde kvartilen jämfört med deltagare i den första kvartilen). Dessa proteiner är inblandade i aktiveringen av B-celler. Markörnivåer som är ökade så långt före diagnos talar för etiologisk betydelse i lymfomutvecklingen. Markörnivåerna ökade även över tid bland framtida fall och särskilt för indolenta lymfom, vilket också antyder avspegling av viss sjukdomsaktivitet.

Risken att utveckla myelom var kopplad till låga nivåer av immunmarkörerna MCP-3, VEGF, fraktalkin, FGF-2 och TGF-α. Avsaknad av association mellan markörnivå och sjukdomsrisk vid det första provtillfället samt sjunkande nivåer bland fallen (särskilt TGF-α) talar för att markörerna avspeglar progression av förstadier (MGUS och SMM) till behandlingskrävande myelom. I en multivariabel analys var lågt TGF-α vid tidpunkten för det upprepade provet associerat med en tre gånger ökad risk för progression till behandlingskrävande myelom.

Sammantaget konstateras att upprepade prospektiva prov kan användas för att identifiera potentiella biomarkörer av klinisk relevans. Förändringen i markörnivåer kan bli användbar för förbättrad diagnostik och olika typer av uppföljning.