»Använd oss!«, sa en grupp AT-läkare på sjukhuset häromveckan. De önskade få tydligare scheman och bättre definierade arbetsuppgifter under respektive placering. De var ivriga att få utöva det yrke som de utbildat sig till. De kom med konstruktiva förbättringsförslag, men responsen från de ansvariga på respektive klinik var uppgiven. Det var svårt schematekniskt. Läget på kliniken var ansträngt och svårigheten att hitta handledare tycktes övermäktig. Efter mötet hör jag hur kollegor på kliniken beklagar sig över att läkarstudenter auskulterar eftersom det stör »produktionen«. Det är tyvärr alldeles för enkelt att föreställa sig hur AT-läkares och studenters entusiasm bleknar med tiden.
Jag tänkte på Pelle Gustafsons reflexion »Ledsamt att kalla vårt jobb för ’produktion’« i nr 41 (Läkartidningen. 2019;116:FPM9) kring det från verkstadsindustrin hämtade språkbruk, som kommit att prägla vården i dag. Själv anser jag mig inte producera vård, utan jag tillhandahåller den till patienter, det vill säga de som lider (ordet kommer från latinets »pati« som betyder att lida). Däremot anser jag att vi inom vården har ett ansvar att faktiskt producera framtida kollegor. För vilka ska annars ta hand om dem som lider i framtiden?
I verksamheter ska såväl kortsiktiga som långsiktiga behov jämkas, och när de ekonomiska kraven ökar är det ofta lätt att dra ner på framtida investeringar såsom utbildning och kompetensutveckling – men att dra ner på just det riskerar att bli dyrt.
