I dessa dagar med förråd som gapat tomma på flera svenska sjukhus kommer jag att tänka på den brittiska patienten. Han var tidigt född och drabbades av hyalin membransjukdom (kallas RDS i dag). Men nu var han på bättringsvägen och skulle transporteras till hemsjukhuset. Uppdraget att transportera patienten gick till mig som ST-läkare (på ett villkor: att jag bar slips, eftersom jag skulle representera »Universitetssjukhuset« utomlands). Då på 1980-talet hade vi inga särskilt tränade transportteam, och utrustningen var uråldrig. Eftermiddagen ägnades åt noggranna förberedelser där jag med hjälp av boken »Vätska, gas och energi« och kunskaper som värnpliktig dykläkare räknade fram behovet av gasflaskor – patienten behandlades med CPAP med syrgastillblandning.
Dagen därpå flög vi iväg. Över Skagerak var det dags för byte av gastub. Då visade det sig att den fasta skiftnyckel jag fått med mig var alldeles för stor för tubmuttern. Jag frågade besättningen om de hade en verktygslåda. »Verktygslåda? Det här är ett jetplan, här finns inga verktyg ombord«, blev svaret. Med mammans fråga »Is there a problem?« hängande i luften funderade jag på en lösning. Efter ett tag kom jag på att ta fram några mynt ur plånboken och lägga emellan. Tre enkronor passade perfekt.
Sensmoral: ingen verkstad utan verktyg. Ett litet lager att lägga emellan när gap uppstår kan vara bra att ha.
