Sedan över 100 år har behovet av en vetenskaplig grund i läkarutbildningen betonats. Under de senaste 50 åren har kunskapsexplosionen varit enorm inom gamla och helt nya fält. Allt som en läkare kan behöva kunna kan inte rymmas i en snart kommande 6-årig grundutbildning.
Oerhört många olika kunskaper, färdigheter och förhållningssätt krävs för att en blivande läkare ska kunna förebygga, diagnostisera och behandla sjukdomar. Utöver förmåga att bemöta och kommunicera med patienter och medarbetare krävs god förståelse av hur människans biologi fungerar normalt och vid olika tillstånd. Kunskapsdomäner såsom anatomi, cellbiologi, genetik, fysiologi, farmakologi och patologi har traditionellt utgjort en viktig grund för detta.
För att läkarstudenters inlärning ska optimeras bör basvetenskap, så långt det är möjligt, sättas in i sammanhang av betydelse för hälsa och sjukdom. Lika viktigt är att lärandet i den kliniska miljön på ett genomtänkt sätt kopplas till grundläggande biologiska principer och koncept. Forskning visar att diagnostiken skärps om den vilar på ett tänkande som utgår från sådana fundament.
I verkligheten är det dock så att integration hittills i princip endast skett »framåt« med introduktion av patientkontakt och kliniska fall tidigt i utbildningen. Förekomsten av integration »bakåt«, det vill säga att grundforskare med läkarbakgrund medverkar i den senare delen av utbildningen, är obetydlig.
I det kommande 6-åriga läkarprogrammet är det av stor vikt att mål och resursfördelning möjliggör integration av alla kunskapsdomäner, särskilt den basvetenskapliga, under hela utbildningen.
