Egenreferat. Andelen kejsarsnitt ökar snabbt i många länder, och en av anledningarna kan vara att kejsarsnitt tros skydda mot bäckenbottenbesvär som till exempel analinkontinens. I denna svenska populationsbaserade studie jämförs risken att utveckla analinkontinens för kvinnor som fött barn vaginalt med kvinnor som fött barn med kejsarsnitt samt två åldersmatchade kontrollgrupper med män och oförlösta kvinnor. Kontrollerna är hämtade från Statistiska centralbyrån.
Samtliga kvinnor i Medicinska födelseregistret som förlösts med kejsarsnitt eller vaginal förlossning 1973–2015 och med diagnosen anal inkontinens i Nationella patientregistret inkluderades. Flerbördsförlossningar och kvinnor som förlösts både med kejsarsnitt och vaginalt exkluderades. Även riskfaktorer för analinkontinens analyserades.
Totalt inkluderades 3 755 110 män och kvinnor. 416 (0,22 procent) av 185 219 kvinnor som förlösts med kejsarsnitt fick diagnosen analinkontinens jämfört med 5 171 (0,37 procent) i den vaginalförlösta gruppen. Risken för att bli diagnostiserad med analinkontinens efter vaginal förlossning var ökad med en oddskvot på 1,65 (95 procents konfidensintervall 1,49–1,82; P < 0,0001) jämfört med kejsarsnitt. För kejsarsnittsförlösta jämfört med oförlösta var oddskvoten 1,31 (1,16–1,46). För de oförlösta kvinnorna var oddskvoten 1,89 (1,75–2,05) jämfört med män. De starkaste riskfaktorerna för analinkontinens efter vaginal förlossning var hög ålder hos modern, hög födelsevikt hos barnet och instrumentförlossning. Den enda riskfaktorn för analinkontinens efter kejsarsnitt var hög ålder hos modern.
Studien visar lägre risk för analinkontinens efter kejsarsnitt jämfört med vaginal förlossning, men också att kejsarsnittsförlösta har högre risk än kvinnor som inte föder barn alls. Det indikerar att det finns andra graviditetsassocierade riskfaktorer än själva förlossningen som kan spela roll för utvecklingen av senare analinkontinens. Att prevalensen av analinkontinens är lägre i denna studie än i de flesta andra, till största delen enkätstudier, beror sannolikt framför allt på ett stort mörkertal på grund av motvilja att söka hjälp för sina besvär. Däremot finns ingen anledning att tro att sökmönstret skiljer sig mellan grupperna. Att oförlösta kvinnor har ökad risk för att diagnostiseras med analinkontinens jämfört med män är inte tidigare känt och skulle möjligen kunna förklaras av anatomiska skillnader.
Sammanfattningsvis finns en ökad risk för analinkontinens efter kejsarsnitt, även om den är lägre än efter en vaginal förlossning. Andra risker med kejsarsnitt, såsom obstetriska, kirurgiska och kardiovaskulära komplikationer, bör tas i beaktande när beslut om förlossningssätt tas.
