Egenreferat. En del patienter med hypertrofisk kardiomyopati löper risk för plötslig hjärtdöd till följd av rytmrubbning. Nuvarande riskvärdering baseras på en sammanvägning av anamnestiska uppgifter som ålder, oförklarlig svimning, plötslig död hos nära släkting samt ekokardiografiska mått. Denna metod har emellertid otillräcklig sensitivitet och specificitet. Det finns därför ett intresse av kompletterande metoder för att värdera risken för kammararytmi.
I den aktuella studien undersöktes 25 patienter med hypertrofisk kardiomyopati, samtliga med implanterbar defibrillator, med positronemissionstomografi (PET). Under en och samma dag genomfördes PET-undersökningar med tre spårämnen: 15O-vatten under vila och stress med adenosinbelastning, 11C-acetat och 11C-HED (hydroxiefedrin). Dessa spårämnen speglar patofysiologiska förhållanden avseende mikrovaskulär dysfunktion, oxidativ metabolism och innervering i hjärtat. Under en 12-månadersperiod avlästes de implanterbara defibrillatorerna. Av de 25 patienterna hade 10 åtminstone en episod av icke-ihållande kammartakykardi.
Medelgradienten (endokardium/epikardium) av blodflödet i vila uppmättes till 1,14 ± 0,09, medan den var omvänd under stress: 0,92 ± 0,16. Det mest intressanta fyndet var att blodflödesgradienten vid stress var signifikant lägre hos dem med icke-ihållande kammartakykardi (P = 0,022) och ett gränsvärde under vilobetingelser (P = 0,059). Blodflödet i hela hjärtat skiljde sig däremot inte signifikant mellan grupperna. Mekanismen är inte kartlagd, men utgörs troligen av funktionella och strukturella förändringar i myokardiet; den nedsatta transmurala gradienten med flödespåverkan i den mikrovaskulära koronarcirkulationen förefaller vara en särskild känslig markör för kammararytmi, framför allt under fysiologisk stress. Den minskade transmurala gradienten skulle kunna leda till förkortad aktionspotential och dispersion av kammarrepolarisation och utgöra substrat för återkoppling.
Detta är den första studien som specifikt undersöker arytmibörda med implanterbar defibrillator hos patienter med hypertrofisk kardiomyopati och kopplar det till PET-parametrar. Studien ska dock betraktas som explorativ, och antalet patienter var litet. Inte desto mindre öppnar resultaten forskningsfältet ytterligare för att använda PET som del i riskvärdering av plötslig hjärtdöd vid hypertrofisk kardiomyopati.
