Läkare och studenter i Kanada ställdes inför åtta fiktiva fall med beslutsoförmögen patient [Janvier A, et al. J Perinatol. 2008;28:821-6].Fyra patienter (ett mycket tidigt fött barn, ett barn med allvarlig missbildning, ett 2-månadersbarn med meningit och en 50-årig traumapatient) hade alla 50 procents chans att överleva om livräddande insatser gavs, och bland överlevare skattades 50 procent få funktionshinder. Samma odds tillskrevs en skallskadad, multihandikappad 7-åring och en 80-årig demenspatient med sin andra stroke. Slutligen beskrevs två cancerpatienter (14 och 35 år gamla) med 5 procents överlevnadschans.

Endast 18 procent av de tillfrågade ville sätta in livräddande insatser till 80-åringen, följt av 35 procent till det mycket tidigt födda barnet. Mycket positiva till livräddning var försöks­personerna beträffande 2-månadersbarnet och 7-åringen, tätt följda av cancerpatienterna.

Med jämna mellanrum diskuteras om vården av extremt tidigt födda har ett (för högt) pris. Nu senast (trots ökad överlevnad och minskade neonatala komplikationer) om långtidsresultaten är tillräckligt bra. Kunskap om långtidsutfall är viktig för att förbättra vården och för att barnen ska få rätt stöd då de växer upp. Men hur kan sådan kunskap vägleda i akutskedet? Ska vi sluta rekommendera vård till grupper vars långtidsutfall inte blev bra? Vad är tillräckligt bra, och kan långtidsutfall enbart ses som ett vårdresultat?