Vi, samtliga läkare med ett långt perspektiv på sjukvård och medicinskt utvecklingsarbete, oroar oss över den snabbt ökande privatiseringen av svensk sjukvård med urholkning av principer för solidaritet och prioritering av patienter med störst medicinska behov. Privatiseringen sker dessutom på ett sätt som är unikt för Sverige, med en okontrollerad tillgång till skattemedel för privata vårdvalsaktörer, fri etablering för öppen specialistvård (tydligast i Stockholm) och en genväg till offentlig vård för dem som tagit privata sjukvårdsförsäkringar. 

Ingen annanstans i världen finns ett sådant okontrollerat sjukvårdssystem. När det nu också är möjligt att skapa nätläkarmottagningar med fri dragningsrätt på skattemedel är det självklart att vården för de svårast sjuka kommer att drabbas av ytterligare neddragningar i det som landstingspolitiker kan kontrollera inom det givna skatteutrymmet.

Också möjligheten att med en privat sjukförsäkring komma med förtur till en första konsultation till en läkare i vårdval, för att därefter snabbt slussas vidare i det offentliga sjukvårdsystemet är en konsekvens av tillämpningen av vårdvalslagstiftningen som bryter mot behovsprincipen för den offentligt finansierade vården. I andra länder finns ju ofta privata sjukvårdsysstem, men då drivs dessa i de flesta fallen separat och ger inte omedelbar förtur till den offentliga vården. 

I bokform [1] redogör ekonomihistorikern John Lapidus för de dolda skattesubventioneringar som gynnar privata sjukvårdsförsäkringar och som ökat lavinartat under senare år. Privatpatienter är ofta mycket lönsamma för vårdvalsentreprenörerna, då de ger större marginalinkomster än besök i den offentliga vården, som förut stått för kostnaderna för hyror, apparatinvesteringar, utbildningar etc. Detta gör besöken guldkantade och bidrar till att läkare kan lockas till vårdvalsverksamhet som prioriterar försäkringspatienter och där få mycket högre lön än inom den offentliga sjukvården.

Risken är att unga läkare frestas att avstå från långsiktiga mål som subspecialisering, forskarutbildning och handledning av blivande kollegor. Därigenom hotas återväxten inom den akademiska och kunskapsgenererande sjukvårdsverksamheten som är så viktig för hela den svenska hälso- och sjukvården.  

Uppsplittringen av läkarkåren mellan de privat och offentligt anställda kompliceras dessutom av den svällande andelen hyrläkare, e-doktorer och storstadspraktiserande specialister, som alla gör anspråk på vår gemensamma skattepott. Ett annat långsiktigt problem är att många av privatkollegorna arbetar ensamma eller inom små enheter. Detta försvårar ett tätt kunskapsutbyte mellan kollegor som utgör en viktig del i fortbildningen.

Liksom kollegan Bengt Järhult [2] förvånar vi oss över läkarkårens relativa tystnad i debatten och Läkarförbundets relativa overksamhet när etiska principer och prioritering av de mest behövande sätts ur spel. Vi betvivlar att majoriteten av läkarna i Sverige bejakar en fortsatt urgröpning av den offentliga vården, kunskapsbildningen genom forskning och utbildningen av nya generationer av läkare.  

Vi vänder oss inte emot privat vårdverksamhet i sig, utan mot den konstruktion av vårdvalen och de privata sjukvårdsförsäkringarna som är så unik för Sverige och som hotar grunden för den internationellt framstående och solidariska vård som läkarkåren och befokningen länge varit stolta över.

Flera upprop och artiklar av enskilda och grupper av läkare har redan skrivits där man varnat för den här utvecklingen. Vi tycker att Läkarförbundet nu måste ta dessa varningar på allvar och använda vår gemensamma organisation för att klarlägga vad som händer med sjukvården i vårt land samt ta ställning för de sjuka och våra gemensamma etiska principer och mot de okontrollerade marknadskrafterna.

Det som nu sker inom svensk sjukvård – uppenbarligen med delar av läkarkårens goda minne – anser vi går stick i stäv mot den professionella grundsyn som bör känneteckna verksamheten.