Övning ger färdighet, heter det. Och det blir glädjande nog allt vanligare i sjukvård att praktiska moment övas och tränas, allt från enskilda ingrepp till hela omhändertaganden och med flera professioner inblandade.
Men hur vet vi att vi övar de saker vi behöver öva och att övningarna ger det önskade resultatet? Och varför öva och träna om vi inte tänker lära oss av övningens utfall och omsätta gjorda erfarenheter i konkret förbättring av arbetsrutiner? Tyvärr hålls alltför ofta rutinmässiga övningar som alltför ofta slutar med att erfarenheterna som gjorts efter utvärdering stannar i övningslokalen eller hos någon eller några av deltagarna.
Den som läst »Peak« av Anders Ericsson och Robert Pool inser hur stor potential det finns i målmedveten övning och reflektion. Utan reflektion sker inget lärande, alltså måste en övning innehålla reflektion över hur det gick. Denna reflektion kan ske i flera olika former, men formen är sannolikt inte det viktigaste, utan det viktiga är att reflektion sker. Men det måste till mer: gjorda erfarenheter måste också spridas utanför den grupp som gjorde dem, så att de kommer fler till del.
Övning är bra, men riktade och målmedvetna övningar, reflektion och systematisk återföring av gjorda erfarenheter är bättre. En övad timme i blindo och utan lärdom och konkret förbättring är en förspilld timme. Vi övar inte för egen skull – vi övar för våra patienters skull.