Hypotyreos – folksjukdom som ofta överbehandlas

Hypotyreos är en endokrin folksjukdom (Fakta 1). Den kliniska bilden varierar från lindriga ospecifika symtom, som trötthet, frusenhet, nedsatt vitalitet och obstipation, till livshotande myxödem med uttalad känslighet för läkemedel, konfusion, areflexi och megakolon [1]. Under senare år har denna sjukdom uppmärksammats mer. Förskrivning av syntetiskt sköldkörtelhormon, levotyroxin, har ökat 48 procent under 12 år fram till 2017, och då sannolikt mest vid lindrigare former [2]. Den medicinska nyttan och förväntningar på klinisk förbättring av att behandla lindrigare former har ägnats stort intresse [3]. Samtidigt sprids på sociala medier villfarelser och myter om diagnos, behandling och förväntade effekter. 

Här presenteras senare års forskning om olika läkemedel, om att utsätta läkemedel vid oklar ­diagnos och om behandling av äldre patienter.

Nationella riktlinjer saknas om behandlingsindikation

Vid hypotyreos är tyreoideastimulerande hormon (TSH) stegrat, som regel till >10 mIU/l, samtidigt som fritt T4 (tyroxin) är sänkt [4]. En övervägande del av patienterna har också mätbara tyreoperoxi­dasantikroppar (TPO-ak) som tecken på autoimmun sjukdom. Vid subklinisk hypotyreos är TSH ökat (5–10 mIU/l) samtidigt som perifera tyreoideaprov, fritt T4, visar normala värden. Andelen som progredierar till manifest hypo­tyreos har beräknats till 4 procent/år vid samtidig ­förekomst av TPO-ak [5]. 

Indikation för behandling är enligt amerikanska riktlinjer TSH >10 mIU/l [1]. Behandling med levo­tyroxin kan övervägas vid upprepade fynd av TSH mellan 5 och 10 mIU/l och om symtom förenliga med hypotyreos föreligger, men nationella riktlinjer saknas i Sverige. Enligt Viss, som är ett beslutsstöd för primärvården i Stockholms läns landsting, kan levotyroxinbehandling övervägas vid kvarstående TSH >4 mIU/l efter 4 veckor vid symtom på hypotyreos och/­eller positivt fynd av TPO-ak [6]. 

Innan behandling med levotyroxin påbörjas är ny kontroll av TSH inom 3 månader viktig, eftersom andelen övergående TSH-stegring med efterföljande normalisering i flera studier har visats vara 60 procent [7, 8]. Vid annan sjukdom, t ex hjärtinfarkt, sepsis, influensa och sköldkörtelinflammation, kan tyreoideas hormoner övergående indikera hypotyreos. En övergående TSH-­stegring ses också de första månaderna efter det att medicinering med amiodaron påbörjats [9]. Falskt ökat inaktivt TSH kan ses vid s k makro-TSH, som kan analyseras med PEG-fällning (polyetylen­glykol) [10]. Makro-TSH sågs hos 15/1 901 (0,79 procent) patienter med subklinisk hypotyreos [11]. Makro-TSH ses särskilt vid TSH-nivåer >10 hos patienter som kliniskt är eutyreoida [12]. 

En isolerad mätning med ett TSH-värde 5–10 mIU/l kan sammanfattningsvis ses i olika kliniska situationer utan att levotyroxin ska ordineras direkt. Läkemedel ska initieras vid subklinisk hypotyreos (TSH >4,0 mIU/l) och graviditetsönskan eller pågående graviditet [13]. Normal sköldkörtelfunktion minskar risker för missfall och andra graviditetskomplikationer [13]. Behandling med levotyroxin ska omprövas efter avslutad graviditet, och behandlingen kan sättas ut om 50 μg har varit tillräckligt under graviditet [14]. Patienter med medfödd hypotyreos och patienter med hypo­fyssjukdom samt tyreoidektomerade patienter (på grund av Graves sjukdom, tyreoideacancer eller struma) behandlas också med levotyroxin.

Stor förväntan på förbättring av nedsatta funktioner som kognition, minne och vitalitet och avseende viktuppgång, prestationsförmåga och depression kan finnas hos både förskrivare och patient vid behandling av subklinisk hypotyreos [15]. När denna förbättring uteblir väcks frågan vad det är som saknas [16]. En rad aktuella studier har nu försökt belysa detta. Från patienthåll finns ofta förväntningar på att alternativa mediciner, liotyronin och kapslar med sköldkörtelhormon från gris, ska ha en effekt som sedvanlig behandling med levotyroxin inte har. Finns vetenskaplig grund för detta?

Diagnos och behandling kan behöva omprövas

Diagnostiken vid manifest hypotyreos är lätt när prov kontrolleras. Vid de s k subkliniska formerna kan (enligt ovanstående) medicinering – som oftast är livslång – initieras för tidigt utan att manifest sjukdom föreligger. Behandling med sköldkörtelhormon utan att sjukdom i tyreoidea föreligger ökar risken för hyper­tyreos med symtom som trötthet, rastlöshet, viktnedgång och kardiell påverkan, framför allt förmaksflimmer. 

Differentialdiagnostik är nödvändig eftersom and­ra tillstånd kan manifestera liknande symtombild som hypotyreos. Om markörer för autoimmun sjukdom finns, som TPO-ak, ökar risken för ­hypotyreos och ­andra autoimmuna sjukdomar som diabetes typ 1, perniciös anemi, glutenintolerans och Addisons sjukdom. Andra somatiska sjukdomar (anemi, hjärtsvikt, arytmi, astma, inflammation, malignitet m fl) och psykiska och sociala förhållanden behöver också övervägas. Åren efter menopaus och vid utmattningsdepression kan symtom debutera som kan likna hypotyreos. Ett otillräckligt kostintag relaterat till energibehov kan också vara en förklaring till nedsatt fysisk och mental vitalitet. 

Om medicinering med levotyroxin initierats vid subklinisk sjukdom kan symtomen kvarstå. Även då är en omprövning av vad som kan bidra till patientens symtom nödvändig. Ospecifika symtom som trötthet är vanliga i befolkningen. I olika studier är det visat att »fatigue« förekommer hos 11–23 procent av blandade populationer med både friska och kroniskt sjuka [17-19]. 

I en färsk metaanalys sågs ingen effekt av levotyroxinbehandling vid subklinisk hypotyreos avseende livskvalitet, kognition, blodtryck eller kroppsmasseindex (BMI) [20, 21]. I den äldre populationen (>65 år) har inte heller någon förbättring av en rad olika hypotyreoida symtom eller trötthet kunnat konstateras i en randomiserad studie av läkemedelsbehandling [7]. 

Den ökade förskrivningen av levotyroxin kan därför ifrågasättas. I en färsk grekisk studie undersöktes patienter med pågående läkemedelsbehandling mot hypotyreos, där den initiala diagnosen var oklar. Sammanlagt 291 patienter med medianåldern 48 år fick avsluta sin läkemedelsbehandling. Efter 6–8 veckor togs nya sköldkörtelprov. Vid uppföljning hade 177 (61 procent) normala prov, övriga utvecklade ­hypotyreos. Det var ingen skillnad mellan grupperna avseende kön, ålder, BMI, dos, antikroppar eller duration av behandlingen. Ekogenitet i tyreoidea undersökt med ­ultraljud var lägre hos dem som utvecklade hypo­tyreos [22]. 

Detta ger en vägledning om att diagnos och långtidsbehandling med läkemedel ibland kan ha tveksam grund  och att det kan vara av värde att ompröva hormonell substitutionsterapi. I en genomgång av litteraturen antas att otillfredsställande behandlingseffekt vid hypotyreos avseende psykologiskt välmående, depression och ångest ses hos 5–10 procent [23].

Många är inte helt nöjda med sin behandling

Syntetiskt T4, levotyroxin, är standardbehandling vid hypotyreos sedan mer än 30 år. Jämnare kon­centration kan nås än med äldre läkemedel innehållande sköldkörtelpreparat från gris (desiccated ­thyroid extract; DTE). Detta preparat kan förskrivas efter beviljad licensansökan till Läkemedelsverket. DTE innehåller även T3. 

En modern blindad studie finns nu som visar jämförbara nivåer i plasma av TSH och fritt T4 mellan standardbehandling och DTE [24]. Deltagarna bytte läkemedel efter 4 månader. Neuropsykologisk undersökning visade ingen skillnad mellan de två preparaten. Efter avslutad studie angav 48,6 procent av patienterna att de föredrog preparat med DTE, 18,6 procent föredrog levotyroxin (P = 0,002), och 32,9 procent hade ingen preferens. Patienterna i DTE-gruppen minskade i genomsnitt 1,5 kg i vikt. 

Några långtidsdata finns inte, och säkerhetsstudier saknas för behandling med DTE. Medicineringen är i allmänhet svårstyrd. 

Under 2018 sammanställdes en webbenkät, där patienter fick ange hur nöjda de var med sin medicinering, med sin läkare och också vad de hade för samsjuklighet, inklusive depression. Av dessa patienter hade 43 procent Hashimotos sjukdom, och relationen kvinnor till män var 22:1. Patienter med självrapporterad depression exkluderades. Av de återstående patienterna medicinerade 6 949 med levotyroxin, 978 med en kombination (levotyroxin och liotyronin) och 3 239 med DTE. Patienterna angav hur nöjda de var med sin behandling på en 10-gradig skala, där 10 angav 0 symtom. Bland dem som behandlades med syntetiskt T4 blev omdömet 5, patienter med kombinationsbehandling med T4 och T3 skattade 6, och patienter med DTE skattade 7 (P < 0,0001). 

Några slutsatser kan svårligen dras av detta eftersom selektionen är helt oklar, användarna av DTE förhållandevis många och patienternas hormonnivåer var okända [25]. En stor del av dem som svarade på undersökningen var inte helt nöjda med sin behandling, vilket belyser att det kan finnas otillräcklig effekt av läkemedel, okänd samsjuklighet eller andra okända faktorer.

Liotyronin som komplement till levotyroxin

En frisk tyreoidea syntetiserar T4 och också mer biologiskt aktivt T3. Relationen T3 till T4 är ca 1:13–17. T3 erhålls via perifer dejodering, vilket också gäller när T4 ges vid levotyroxinbehandling. Liotyronin (T3), som inte är framställt för långtidssubstitution vid hypotyreos, har växt fram som ett kompletterande behandlingsalternativ till monoterapi med levotyroxin. Det finns en logik i detta när endogent T3 fallit bort till följd av hypotyreos. 

I en studie av tyreoidektomerade patienter (n = 1 811) som medicinerade med levotyroxin hade dessa ett något högre T4-värde och lägre T3-värde än eutyreoida obehandlade människor (n = 3 875) [26]. Om detta i sig påverkar livskvalitet och hypotyreoida symtom är inte visat. Många behandlade patienter mår väl av en dos levotyroxin som ger ett TSH-värde <2,5 mIU/l. Detta gäller inte alla. Det kan hos en mindre grupp patienter vara av värde att göra små justeringar av dosen upp eller ner så att TSH-värdet håller sig inom 0,4–5,0 mIU/l.

Ett flertal behandlingsstudier med olika design och sinsemellan olika relationer mellan T4- och T3-preparat har utförts. Dessa studier har inriktats på att bedöma huruvida faktorer som livskvalitet, kognition, vikt, minne och vitalitet skiljer sig åt mellan monoterapi och kombinationsbehandling med levotyroxin och liotyronin. Enbart en av dessa studier kan betraktas som välgjord, och den visar på positiva fynd jämfört med standardbehandling utifrån ett patientrapporterat perspektiv [27]. 

Övriga studier med kombinationsbehandling visar neutrala resultat avseende behandlingseffekt på faktorer som kognition, minne, livskvalitet m m. Studierna varierar påtagligt vad gäller orsaken till patienternas hypotyreos (opererade, auto­immun sjukdom, hypofyssjukdom) och dosstorlek av liotyronin respektive levotyroxin; dosrelationen T3 till T4 varierar från 1:4 till 1:20. I alla utom en studie har liotyronin adderats till pågående levotyroxinbehandling [23]. 

Även när det gäller denna kombinationsbehandling saknas långtids- och säkerhetsdata. Internationella riktlinjer från Europa, men inte från USA, rekommenderar i avsaknad av evidens kombinationsbehandling experimentellt under 3 månader för patienter med kvarvarande symtom på hypotyreos trots adekvat medicinering med levotyroxin, för att sedan utvärdera denna [28]. I avsaknad av prospektiva långtidsuppföljningar med fysiologiska doser levotyroxin och liotyronin med positivt utfall kvarstår levotyroxin i monoterapi som standardbehandling vid konstaterad hypotyreos [4, 23].

Dosstorlek av levotyroxin och kognitiva symtom

Nyligen undersöktes i en blindad prospektiv studie om olika doser levotyroxin kunde påverka kognitiva symtom. Patienterna (n = 138) med hypotyreos erhöll en dos levotyroxin, som under 6 månader innebar olika TSH-nivåer: grupp 1 0,34–2,50, grupp 2 2,51–5,60 och grupp 3 5,61–12,0 mIU/l. Någon skillnad i kognitiva symtom kunde inte ses, och patienterna kunde inte heller avgöra i vilken grupp de hade deltagit [29].

I en annan blindad prospektiv undersökning med liknande upplägg undersöktes relationen mellan kroppsvikt och dos. Även här randomiserades patienterna (n = 151) till tre grupper som innebar TSH 0,34–2,50, 2,51–5,60 respektive 5,61–12,0 mIU/l. Ingen skillnad sågs avseende vikt, och deltagarna kunde inte heller i denna studie avgöra om dosen hade ökats, minskats eller varit oförändrad [30]. Dessa studier är intressanta, men adresserar inte faktorer som lipidnivåer eller risk för ischemisk hjärtsjukdom och hjärtdöd relaterad till lindrig hypotyreos (TSH >10 mIU/l) i olika populationer [31].

Associationen mellan depressiva symtom och hypo­tyreos har ifrågasatts. Vid manifest hypotyreos kan en del depressiva symtom lindras med ­levotyroxin [32]. I en mycket stor koreansk studie undersöktes >92 000 medelålders personer med blodprov under 2 års tid och med en enkät som fångade depressiva symtom. Man fann att nästan 5 procent av alla hade subklinisk hypotyreos definierat som TSH >5,0–10 mIE/l och normalt fritt T4. I hela kohorten utvecklade 8 procent depressiva symtom. Med multivariat analys sågs ingen skillnad i risken att utveckla depressiva symtom mellan personer med subklinisk hypotyreos och personer med normal ämnesomsättning. Man såg inte heller att den subgrupp som hade TSH >10 mIE/l (n = 326) hade mer depressivitet än eutyreoida kontrollpersoner [33].

Absorptionsproblem kan försvåra dosering

Ibland kan det vara svårt med adekvat substitutionsbehandling med levotyroxin. Dosen behöver gradvis ökas utan att effekt ses med sjunkande TSH. En rad läkemedel kan påverka tyreoideahormoner och levo­tyroxinbehandling, t ex amiodaron, litium, interferon och kolestyramin. Föda inklusive kaffe har konstaterats inhibera upptag i ventrikeln, och ibland kan det vara nödvändigt att separera tablettintag från födointag, särskilt från kalcium-, magnesium- och järnpreparat. 

Att inta tabletten på kvällen kan ibland vara tillräckligt för att nå tillräcklig effekt [34]. En marginell sänkning av TSH kan då ses när blodprov tas 12 timmar efter intagen dos [35]. Absorptionssvårigheter kan också ses vid samtidig förekomst av celiaki, laktosintolerans, atrofisk gastrit, perniciös anemi och Helicobacter pylori-infektion [36].

Genetiska orsaker till bristande läkemedelseffekt

Tyroxin konverteras i perifera celler till trijodtyronin och inaktiva metaboliter med hjälp av dejodinaser. Polymorfier i dessa enzymer kan ha effekt på metabolism av tyreoideahormoner och är en tänkbar förklaring till otillräckligt välbefinnande hos en del patienter. Polymorfier i gener som kodar för dejodinaser finns beskrivna, och de skulle kunna påverka konvertering av T4 till T3. 

I en undersökning sågs ingen påverkan på psykologiskt välbefinnande i en patientgrupp med en sådan polymorfi i dejodinas 1 och behandling med kombinationen levotyroxin och liotyronin [37]. En rapport som visade att patienter med polymorfi i dejodinas 2 och som med ökad dos levotyroxin lättare normaliserade TSH [38] kunde inte replikeras [39]. Framtida prospektiva studier kan möjligen bringa mer klarhet i dessa faktorer.

(Sub)klinisk hypotyreos hos äldre

Med stigande ålder ökar TSH i plasma. Detta fenomen kan i sig vara en skyddande faktor [40] och är associerat med ökad överlevnad [41], men inte med försämrad kognition [42]. En 70-åring kan ha ett normalt TSH-värde på 6 mIU/l utan att det i sig bör föranleda medicinering [43]. Däremot kan ett TSH-värde >10 ­mIU/l vara förenat med ökad risk för hjärtsvikt och andra kardiovaskulära händelser [43, 44]. En avvägning krävs då det samtidigt inte finns någon medicinsk vinst ur hjärtsynpunkt att behandla en person >70 år med TSH <7 mIU/l [44]. Äldre är dessutom särskilt sårbara, också till följd av att de ofta översubstitueras. 

Bland äldre >65 år som behandlades med levotyr­oxin sågs att 41 procent hade lågt TSH-värde (<0,44 ­mIU/l), vilket ökar risken för förmaksflimmer, hjärtsvikt och isch­emisk hjärtsjukdom [32, 39, 45]. Vid överbehandling av äldre ökar också risken för frakturer [46].

Kraftigt ökad förskrivning kan ifrågasättas

Hypotyreos är en vanlig sjukdom, och flertalet som behandlas med levotyroxin är välmående. Den kraftigt ökade förskrivningen kan ifrågasättas. Nya studier visar att levotyroxinbehandling sällan kan påverka kognition, vikt, BMI och livskvalitet vid lindriga former. Vid subklinisk hypotyreos är kontroll med nya sköldkörtelprov efter 3 månader rimlig innan medicinering med levotyroxin övervägs. 

Vid lindriga former av behandlad hypotyreos och där symtomen kvarstår eller där diagnosen är oklar bör läkemedelsbehandlingen omprövas. Ett utsättningsförsök utan nedtrappning kan då göras med kontroll av TSH och fritt T4 efter 2–3 månader. Särskild försiktighet gäller vid sköldkörtelmedicinering av äldre >70 år. Uttalad hypotyreos föranleder däremot livslång medicinering och kontroll.

Läs även författarintervjun med Jan Calissendorff