Medicinsk diagnostik och behandling har utvecklats snabbt. Liksom läkemedel har blivit alltmer förfinade och specifika måste läkarnas kompetens öka inom rätt smala områden för att patienter ska få den bästa möjliga vården. Detta är naturligtvis bra, men det kan finnas en baksida av myntet. I takt med en ökad specialisering blir det allt svårare att behålla en bred kompetens. Allmänläkare ska kunna mycket om mycket, men superspecialistens uppgift är att kunna väldigt mycket inom ett begränsat fält.
På universitetssjukhusen har det sedan länge pågått en långt driven specialisering där den »allmänna internmedicinen« (ja, specialiteten hette så när jag fick mitt specialistbevis) har försvunnit. Samma sak gäller allmänkirurgi. Ersättningen är i viss mån akutläkare tillhörande den nya specialiteten akutsjukvård.
Det är bra att man har satsat på akutsjukvård som egen specialitet då de första timmarnas vård är oerhört viktig och kompetens i akut omhändertagande måste övas samt praktiseras kontinuerligt. Samtidigt finns en risk att ett glapp uppstår mellan det akuta omhändertagandet fram till att superspecialisten tar hand om patienten. Detta förutsätter ju nämligen att man har diagnostiserat patienten rätt. Det är i detta glapp en bred diagnostisk och terapeutisk kompetens behövs. Den finns oftast på mindre sjukhus, men riskerar att försvinna på de stora sjukhusen.
