Tidigt under läkarutbildningens kliniska del fick vi öva på att skriva och diktera journaltexter och remisser. Lärarna läste, kommenterade och strök ofta text. Det kändes ofta svårt att kort, koncist och sakligt sammanfatta anamnes, statusfynd och bedömning. Texterna blev tyvärr långa, och jag tycker synd om de läkarsekreterare som tvingats lyssna igenom mina första diktamina.
Alla som läst nya läkarkandidaters anteckningar kan nog känna i sig. Övning ger som tur är färdighet, och med tiden har kommunikationen förbättrats.
För egen del börjar jag med att identifiera mottagaren för att anpassa informationen till denne. Vanligen är det en kollega, men i och med att journalerna genom internet blivit mer lättillgängliga för patienterna ökar incitamenten att anpassa informationen även till dem. Jag är övertygad om att det minimerar följdfrågor efter olika konsultationer och att det kan bidra till ökad följsamhet.
Genom olika yrkesmässiga och egna upplevelser som patient har jag även fått stor respekt för journalens betydelse i andra sammanhang än strikt medicinska, vilket inte betonades under utbildningen. Försäkringsbolag, tillsynsmyndigheter och domstolar grundar till stor del sina bedömningar på medicinska underlag, det vill säga våra journaltexter.
Må hända att det inte är patientens huvudsakliga fokus vid det akuta sjuktillfället, men när stormen väl lagt sig kan det stå patienterna dyrt om vi inte noga vägt våra ord.
