I sitt inlägg i LT – »Vart är vården på väg« [1] – blandar författarna ihop kartan, ratten och bränslet. Det vore mera öppet och transparent att särskilja dessa.

Beslut om prioriteringar inom hälso- och sjukvården är i grunden politiska och kan rivas upp helt eller revideras. Folket bestämmer detta vid valurnorna. Att införa 7-kronorsreformen, som LT nyligen hade ett helt nummer om, var ett politiskt beslut med en föga dold målsättning att all sjukvård i Sverige skulle ombesörjas av det allmänna och att privatpraktik skulle raderas ut.

Författarna är lite naiva när de anför att Sverige inte skiljer lika bra som andra länder mellan den privata och allmänna sjukvården. Kollegor utomlands framför liknande kritik mot sina system. Det som skiljer oss från många länder är att de behållit en större del av sin sjukvård i privata eller halvprivata system. Se bara på Danmark och Norge. I Storbritannien är privat sjukvård en lågvolym- och högprofitverksamhet, men även där utnyttjas den privata verksamheten som »en genväg till offentlig vård«.

I de flesta europeiska länder finns system där patienten betalar och sedan får ersättning från ett sjukförsäkringssystem. I USA är den privata modellen helt dominerande. Ändå håller USA en hög klass på sin grund- och ST-utbildning och sin biomedicinska forskning.

Det som orsakar gnissel i Sverige är inte kartan eller ratten utan att bränslet har börjat tryta i den svenska folkbilen sjukvården.

Regeringen lade fram propositionen »Prioriteringar inom hälso- och sjukvården« i december 1996. Detta var innan flera nya dyrbara preparat lanserades. Vi har helt enkelt ett helt annat kostnadsläge nu jämfört med för 25 år sedan för många sjukdomar – ett faktum som jag belyst tidigare [2]. Ingen förutsåg heller nätläkarnas plötsliga inträde.

I dagens internetvärld lanseras läkemedel oftast med enhetligt pris, även om priset i USA ofta kan vara högre. Länder kan lyckas förhandla fram lokala sekretessbelagda rabatter, som uppges vara större i våra nordiska grannländer där läkemedel upphandlas centralt för hela landet jämfört med i Sverige där varje region gör sin egen upphandling. Därtill är Sveriges ekonomiska slagkraft inte vad den en gång var.

Vi har aldrig haft så många läkare och sjuksköterskor som i dag. 2013 hade vi 44 016 legitimerade läkare yngre än 65 år, en läkartäthet på 1:220, en anmärkningsvärd siffra som tredubblats på 40 år (1974 var läkartätheten 1:650) [3, 4]. En liknande utveckling gäller för sjuksköterskorna. Lönekostnaderna för sjukvården har därför ökat markant (även om köpkraften för den enskilda läkaren sjunkit). En mycket stor administrativ kostnad har tillkommit, vilken inte direkt kommer patienterna tillgodo.

Sveriges stora flyktingmottagande detta millennium har medfört stora medicinska och odontologiska vårdbehov vilket ytterligare belastar regionernas budget. Samtidigt har vår befolkning blivit allt äldre. De som är födda mellan 1927 och 1942 red på vågen när Sveriges ekonomiska expansion var stark. Underligt nog började många landsting för drygt fem år sedan att ta bort patientavgiften för personer över 85 år.

Den ekonomiska verkligheten för många regioner och kommuner är tuff. Inga grupper i samhället framstår som intresserade av att betala mer skatt. Detta gäller inte minst pensionärerna – en av sjukvårdens största kunder. För fem år sedan [5] ställde jag frågan om svensken » … sväljer en ökning av skatten på många kronor eller tryter vårdkassan möjligen redan för 50-talisterna?«.

Frågan verkar besvaras nu. Vi kan börja med att införa bättre styrmekanismer och ledarskap. Om detta skrev en tidigare sjukhusdirektör på Universitetssjukhuset Örebro nyligen en insiktsfull artikel i Svenska Dagbladet [6]. Många andra har varit inne på detta, med mer eller mindre konkreta förslag. Sådana lyser dock med sin frånvaro i »Vart är vården på väg«? [1].

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: 50-talist, snart pensionär.