Astma är en av vår tids stora folksjukdomar med närmare en miljon drabbade i Sverige. Förutom den enskildes lidande är det också en sjukdom som kostar samhället uppemot 7 miljarder kronor varje år [1]. Dagens astmaläkemedel är mycket effektiva, ändå misslyckas många patienter med att uppnå sina behandlingsmål. 

Modern farmakologisk behandling har bidragit till stora vinster i vården av astma. I dag omhändertas majoriteten av astmapatienterna, särskilt de vuxna, inom primärvården. De flesta kan uppnå god livskvalitet med antiinflammatorisk basbehandling med inhalationssteroider[2]. 

Vid otillräcklig effekt rekommenderas tilläggsbehandling med långverkande bronkvidgare (beta-2-stimulerare) eller antileukotriener. De senaste åren har trenden varit att ge tillägg vid allt lägre steroiddos, och fasta kombinationer av inhalationssteroid samt långverkande beta-2 stimulerare har börjat användas i stor omfattning [3]. Den breda introduktionen av kombinationspreparat, ofta i obefogat tidigt skede, har bidragit till kraftigt stigande kostnader över hela landet, och notan har primärvården i första hand fått stå för.

Ett av de största problemen inom dagens astmavård är den bristande följsamheten och underbehandlingen, vilket ger upphov till en okontrollerad astma. En vanlig ­orsak till ofrivillig underbehandling är att den äldre ­generationens inhalatorer saknar återkopplingsfunktion. Utan återkoppling är det nästintill omöjligt för patienten att veta huruvida inhalationen skett korrekt samt gett optimal effekt. En del patienter tar till och med en extra dos, för säkerhets skull, vilket kan bidra till en omotiverad överbehandling. Det senare kan även orsakas av att en underbehandlad patient ordineras starkare farmaka när nyckeln i själva verket är god och enhetlig inhalationsteknik samt återkoppling.

Felanvändning av inhalatorer och brist på återkoppling leder följaktligen till bristfällig medicinering och bristande astmakontroll med minskad livskvalitet som följd. Vad gör vi åt det?

I Östergötlands landsting valde vi under 2012 att börja rekommendera en ny typ av astmainhalator som vi hoppades skulle kunna erbjuda en lösning och bidra till ökad följsamhet samt tryggare astmabehandling med sitt unika återkopplingssystem. Vi var inte det enda landstinget som introducerade inhalatorn på rekommendationslistan, men vi var ensamma i landet om att rekommendera inhalatorn som enda alternativ i steg 2 av Läkemedelsverkets behandlingstrappa (behandling vid lindrig astma). 

Inhalatorn finns också med kortverkande och långverkande bronkdilaterare och rekommenderas även i steg 1 och 3 (behandling vid intermittent respektive medelsvår astma). Pulverinhalatorn kan med hjälp av olika återkopplingsfunktioner, i form av ljud, färg, smak och räkneverk, bekräfta en korrekt genomförd inhalation. 

Förutom positiv respons från våra patienter samt vårdpersonal kan man konstatera att vi, för första gången, lyckats minska kostnaderna för astmabehandling. 

I vårt landsting kunde man notera en kostnadsökning för kombinationsläkemedel (från 35,3 till 39,9 miljoner kronor per år under åren 2009–2011) fram till förra året då kostnaderna började plana ut (40,2 miljoner) och en beräknad minskning under 2013 (39,6 miljoner). 

Därmed är den uppåtgående trenden för kombinationspreparaten bruten, till skillnad från i resten av landet, där kostnaderna för denna läkemedelsgrupp, och därmed för astmabehandling, fortsätter att öka i oförminskad takt. 

Samtidigt visar de färska siffrorna att kostnaderna för de kortverkande beta-2-stimulerare som används via akuta besvär har legat konstant under det senaste året i Östergötland. En möjlig förklaring är att fler astmatiker lyckas hålla sin astma i schack genom underhållsbehandling med inhalationssteroider (steg 2) om de får i sig sitt läkemedel.

Obehandlad eller otillräckligt behandlad astma kostar. Astmatikerna betalar med sänkt livskvalitet och samhället med miljardbelopp varje år. Sjukvården har hittills försökt komma till rätta med problemet genom att utbilda astmatiker om varför det är viktigt att medicinera, höja dosen eller förskriva kombinationsläkemedel. 

I de fall där följsamhetsproblematiken kopplats till felaktigt inhalatoranvändande har man naturligtvis förespråkat att öva upp sin teknik. Uppenbarligen räcker det inte hela vägen. Optimering av behandlingen, vilket fordrar fortlöpande monitorering av individens astma, är en förutsättning för att lyckas bättre. Medicinerna och tillhörande hjälpmedel bör utvärderas kontinuerligt för att undvika såväl underbehandling, med bristande sjukdomskontroll och sämre prognos, som överbehandling med ökade kostnader och biverkningsrisk. Vi måste med andra ord utnyttja de behandlingsmöjligheter som finns på bästa sätt!