Folkhälsomyndighetens kamp mot covid-19 är oftast enastående, men myndighetens skattning av behovet av slutenvårdsplatser på grund av covid-19 [1] bygger på delvis felaktiga och ofullständiga grunder.
Beräkningarna av svårighetsgraden av covid-19 baseras på en stor kohort (drygt 47 000 verifierade fall) från Wuhan-provinsen i Kina [2], vilken stipulerar att 14 procent av de insjuknade blir allvarligt sjuka och 5 procent kritiskt sjuka. Patienterna i en italiensk kohort på drygt 22 000 patienter var äldre och hårdare drabbade [3]. Frågan är vilken kohort, om någon, som mest efterliknar svenska förhållanden.
Folkhälsomyndigheten gör i sin rapport [1] en extrapolering av Wuhan-materialet och likställer då kritiskt sjuka med dem som behöver invasiv ventilation och kommer att hamna på intensivvårdsavdelning (IVA), medan de allvarligt sjuka hamnar på en lägre vårdnivå. Det scenariot kommer vi inte att ha.
Det kommer att ske en hård selektion av patienter som får komma till IVA. Gamla, sköra patienter med relevant komorbiditet kommer inte att få komma dit. De kommer i stället att hamna på en intermediärvårdsavdelning eller på normalvårdsavdelning.
Det är osäkert om Folkhälsomyndigheten beaktat att de flesta patienter som hamnar på IVA haft en föregående vårdepisod på normalvårdsavdelning och räknat med dem i sin skattning. I Stockholm beräknades för några dagar sedan 211 patienter med covid-19 vara inlagda på icke-intensivvårdsavdelning och 47 patienter på IVA. De intensivvårdade motsvarade här 18 procent, vilket också är en lägre fraktion än den i Folkhälsomyndighetens prognos.
Myndigheten har inte heller inkluderat de patienter som läggs in på sjukhus av annan anledning, men som också visar sig ha covid-19. Vid en antagen klinisk anslagsfrekvens (clinical attack rate) på 1 procent borde denna grupp emellertid bli jämförelsevis liten. Andra länder skattar anslagsfrekvensen högre än vad Sverige gör, vilket återspeglas i deras prognoser. Norge ser framför sig dubbelt så många fall som oss och Danmark tre gånger så många. Storbritannien tror på en faktor 6,5 jämfört med Sveriges. Det är rimligt att det sanna antalet fall befinner sig någonstans mellan ytterligheterna, men alltså på en högre nivå än siffrorna i Folkhälsomyndighetens prognos.
Sammanfattningsvis underskattar myndigheten i sin rapport antalet patienter med covid-19 och förbiser att många sängplatser slukas av patienter som sedan visar sig inte ha covid-19. En större andel av patienter som vårdas på sjukhus än vad Folkhälsomyndigheten räknar med kommer att hamna utanför intensivvården.
Väl underbyggda prognoser är nödvändiga för att kunna hantera en uppseglande krissituation eller för att göra det bästa av en hotande katastrofsituation. Jag fruktar att de prognoser som vi arbetar efter är en grav underskattning. Detta ger i sin tur en alltför positiv bild till tjänstemän i ledningsposition och folkvalda, som därmed avstår från att fatta de tuffa beslut som krävs för att vi ska förbereda oss i tillräcklig grad.
Referenser
- Folkhälsomyndigheten. Nya beräkningar av hur många vårdplatser som behövs på grund av covid-19 [pressmeddelande]. 23 mar 2020.
- Wu Z, McGoogan JM. Characteristics of and important lessons from the coronavirus disease 2019 (COVID-19) outbreak in China: summary of a report of 72314 cases from the Chinese Center for Disease Control and Prevention. JAMA. Epub 24 feb 2020. doi: 10.1001/jama.2020.2648.
- Livingston E, Bucher K. Coronavirus disease 2019 (COVID-19) in Italy. JAMA. Epub 17 mar 2020. doi: 10.1001/jama.2020.4344.
I dagens (mars 28) DN kan vi läsa att Sverige enligt Folkhälsomyndigheten ligger bra till på kurvan för nya fall av Covid-19. Problemet är att vi inte längre tar prover och därmed inte kan jämföra med andra. Det syns på kurvan som vid en viss tidpunkt tydligt börjar avvika från de övriga.
Den statistik som kvarstår för att bedöma utvecklingen är antal döda per miljon invånare med logaritmisk Y-axel. Där ligger Sverige väldigt nära kurvan för exponentiell tillväxt med dubblering av antalet dödsfall ungefär var 3:e dygn. Vi ligger 1-2 veckor efter de europeiska länder där utbrottet nått längst, men vad talar för att vi inte kommer att hamna i precis samma situation? De asiatiska länderna har väldigt tydligt lyckats bryta den exponentiella tillväxten men det verkar inte finnas något intresse av att ta lärdom därifrån. Norge ligger också bra till, kan det vara möjligt att ta lärdom därifrån? Finland med Sanna Marin skulle också vara värt att ta lärdom av.
Vi får vackert stå vid sidan om och betrakta Folkhälsomyndighetens tolkningsföreträde. Avsaknad av transparens och oförmåga att lyssna på kreativa nejsägare bådar inte gott. Nu ska alla sitta still i båten och känna tillit. Men som Bo Rothstein lärt oss kan inte tillit beordras utan tillit måste förtjänas.
