De flesta av världens ledande universitet har en betydande självständighet och är, till skillnad från i Sverige, sällan myndigheter. Myndighetsformen innebär att utbildning och forskning bedrivs med ett antal begränsningar i handlingsutrymmet och en kultur som inte så sällan handlar om att »undvika att göra fel«.
Med syfte att öka lärosätenas handlingsfrihet föreslogs under förra året i en departementspromemoria [1] att det i stiftelselagen skulle föras in bestämmelser om en ny särskild stiftelseform benämnd högskolestiftelse, vars ändamål skulle vara att bedriva högskoleutbildning och forskning på en internationellt hög nivå.
Regeringens förslag möttes av både ris och ros och har på obestämd tid dragits tillbaka. Många kritiker angav att de sympatiserade med grundtanken om ökad frihet för universiteten men att den föreslagna tekniska lösningen var bristfällig. Annan kritik riktades mot att universitetens »själ« går förlorad, att den statliga kontrollen kvarstår, att inget resurstillskott aviserades och att rättssäkerheten för studenter brister.
Jag håller med om en hel del av kritiken och anser att regeringsförslaget var otillräckligt genomarbetat. Däremot tror jag att kulturen skulle förändras med en ökad långsiktighet och gemensamt ansvarstagande inom kollegiet ifall universitet skulle bli en egen juridisk person. Att på ett tydligare sätt »äga sitt eget öde« skulle gagna profilering och kvalitetshöjning – grundpålar för en sann ökning av den akademiska friheten. Därför hoppas jag att politikerna återkommer med ett mer genomarbetat förslag.
1.Högskolestiftelser – en ny verksamhetsform för ökad handlingsfrihet (DS 2013:49).
