»Our NHS«, vårt NHS (National Health Service). Den offentliga brittiska sjukvården har blivit en dyrbar gemensam ägodel. Efter ett decennium av Tory-partiets »austerity« och ekonomiska nedskärningar av sjukvården tävlar nu politiker från alla partier om att identifiera sig med NHS (skapat av Labour 1946).

Hur många i Sverige uttrycker samma värme om landstingens sjukvård? »Vårt landsting«? »Vår region«?

Jag står vid vårt sovrumsfönster och tittar ut. På morgonen brukar köerna vara långa på vår Londongata. Först ser jag ingen bil alls, faktiskt inte heller någon enda människa. Efter ett tag kommer en enstaka bil förbi, sedan två människor och en tom röd dubbeldäckare.

Scenen är obegriplig, som om London vore en krigszon.

På förmiddagen går jag ut för att köpa ögondroppar på apoteket. Öppettiderna har inskränkts till mellan 9.00 och 11.00. Utanför är det en liten kö. Apoteket är stort, men man släpper bara in fem kunder åt gången. En kund kommer ut, en ny kund får gå in.

Jag fortsätter ner till Tesco, mataffären. Man har ordnat en kö in till affären med hjälp av staket som ser ut att vara hämtade från ett vägarbete. Varannan meter på golvet finns fotavtryck markerade. Här ska man stå för att hålla avståndet.

I affären är kunderna få. På alla golvytor finns tejpade streck som markerar tvåmetersgränsen. Betalning med kontanter avböjs.

Eftersom jag med min ålder tillhör en riskgrupp så arbetar jag hemifrån. Det går förvånansvärt bra. Jag har telefonmottagning med mina patienter, barnen och deras familjer. Då slipper barnen och deras föräldrar de långa resorna, ofta flera timmar, med stor risk för smitta.

Mitt sjukhus är ett högspecialiserat barnsjukhus, men tar nu emot barn med vanliga sjukdomar från alla andra barnkliniker vars avdelningar gjorts om till vuxenavdelningar. Det fungerar bra. Bristen på personlig skyddsutrustning är hittills det största problemet.

På sena eftermiddagen tar jag och min fru en promenad. Numera tar vi alltid på oss munskydd av hög säkerhetsklass. De enstaka människor som är utomhus håller sig så långt ifrån varandra som möjligt. Det är en tyst överenskommelse som man har med varandra.

Det känns osäkert att vara ute i krigszonen. Men det är skönt att få röra på sig, både psykiskt och kroppsligt.

Hemmet känns tryggt. Det är som det vore vår enda fredade zon. Uttrycket »My home is my castle« är mer begripligt än någonsin.

På torsdagkvällar klockan åtta öppnar vi fönstren för att applådera för alla sjukvårdsarbetare. »Clap for our carers« förenar Storbritannien i en stor manifestation för alla som har en roll att fylla i vården. Det är mäktigt att höra hur applåderna ekar mellan husen.

Stödet för »our NHS« har vuxit enormt under de senaste veckorna. En stor medvetenhet har på kort tid vuxit fram. Vad är viktigast i samhället? Att tjäna stora och snabba pengar inom »den ekonomiska industrin« i the City? Eller att ta hand om människor som behöver hjälp med vård och omsorg?

Ett står redan klart: Ingenting kommer någonsin att bli som förut.

Vi kommer alla att ha ett före och ett efter. Före covid-19, när vi och vårt samhälle trodde att vi var osårbara. När jorden var till för att tillfredsställa våra behov. Och efter covid-19, när vi har lärt oss att uppskatta viktigare värden i våra liv.

Efter covid-19 kommer vi, tror jag, att inse att bra hälso- och sjukvård byggs av medarbetare i samarbete. Inte av konkurrens mellan aktörer på en marknad.

Please, stay safe (som vi säger här).