Det moderna universitetet har sitt ursprung i Wilhelm von Humboldts 200 år gamla modell med kombination av forskning och utbildning som grund och en holistisk bildning som mål. Hans universitetsfilosofi stipulerade vidare att universitetet ska ha akademisk frihet, vilket innebär att forskare fritt väljer frågeställningar, läraren bestämmer hur undervisningen bedrivs och studenten själv väljer kurser. För att universitetet ska kunna vara oberoende av staten och olika ekonomiska intressen ansåg han att dess ekonomi skulle vila på avkastning från egna egendomar och andra tillgångar.
Sedan mitten av 1900-talet har det skett en massiv global tillväxt av både forskning och utbildning vid universiteten, i många länder till största delen skattefinansierad. Dessutom har politiker höga förväntningar på att universiteten ska bidra till lösningar på allehanda nutida och framtida samhällsutmaningar, trots att universiteten i princip endast har regelmässiga anslag för utbildning och forskning. De politiska strömningar internationellt som ytterligare vill begränsa den akademiska friheten gör att universiteten står inför utmaningar som kan bli svåra att hantera.
För att medicinska fakulteter i en alltmer osäker värld ska kunna profilera sig och satsa på områden där man har förutsättningar att bidra i ett internationellt perspektiv måste de kunna styra sitt eget öde i högre utsträckning. Jag anser därför att universitetens ledningar och lärare bör och kan engagera sig än mer för att skydda och stärka den akademiska friheten och verka för en ökad autonomi.
