Det hände mig vintern 2014. Min man och jag bestämde oss för att än en gång åka på skidresa. Det blev som flera gånger tidigare Val Thorens, en ort som ligger på ca 2 300 meters höjd i de franska alperna.

Resan var besvärlig med flyg och lång busstransfer. Slutligen var vi på plats. Researrangören lämnade oss långt nere i Val Thorens, och vi blev tvungna att ta oss till fots med skidor och tunga pjäxor till den högst belägna punkten där vårt trevliga och välbekanta hotell fanns. Efter en mödosam dag följde en trevlig kväll med ett glas vin, som lovade en god fortsättning.

Morgonen därpå var dock kall och dimmig. På liftstationen, som numera liknar en riktig skidindustri med bildskärmar och rulltrappor, var det högljutt och stimmigt. Omtumlad av alla intryck och omgiven av så mycket folk kände jag mig liten, trött och stressad.

En fullproppad liftkabin tog oss till toppen. Där var det mycket blåsigt och dålig sikt. Det var inget nöje att åka skidor den dagen, men vi kämpade med oss själva och med dåligt väder hela förmiddagen.

På eftermiddagen blev jag tvungen att stanna upp. Husen i byn framför mig började svaja och jag kände mig yr. Yrseln upphörde när vi kom ner. Efter kvällsmaten blev jag dock tvungen att stödja mig på en stol för att inte tappa balansen. Under natten försökte jag ligga stilla utan onödiga rörelser, för att undvika yrsel. Morgonen dagen därpå var det värre. Vid varje försök att stå eller ta ett steg fick jag en våldsam yrsel, och jag var tvungen att hålla mig vid väggen. Det kändes som att vara på ett hav under en storm.

Min man gick ut för att söka läkare. Jag lyckades under tiden ringa 112 och förklara min situation. Jag fick höra »ne quitter pas« (dröj), därefter tystnad. Slutligen sa en röst i telefonen att det kommer »pompiers«. Mycket riktigt. En stund senare kom två vårdare med något slags stol för att bära mig. Jag hade stark yrsel och kräkningar. I detta eländiga tillstånd passerade jag hotellreceptionen och tyckte att det var mycket genant.

Så började min vandring inom den franska sjukvården.

Vi kom först (jag minns inte på vilket sätt) till »Centre Médical«, en lokal hälsomottagning. Där fick jag lämna en kortfattad anamnes, blev undersökt, auskulterad genom mitt nattlinne och fick ett dropp. Man hittade inget specifikt, och jag kände mig något bättre. Beslutet blev att jag skulle undersökas vidare på ett akutsjukhus i Mouthier, cirka 20 km från Val Thorens. Det blev vidare färd i en ambulans med medföljande sjuksköterska. Min man fick åka med. Transporten var förfärlig för mig. Jag hade våldsamma kräkningar och blev hela tiden strängt uppmanad av sjuksköters­kan att kräkas i en påse.

Äntligen var vi framme. Jag blev omedelbart placerad i ett undersökningsrum, omhändertagen av en läkare och en sjuksköters­ka som fick anvisningar från läkaren. Det togs åtskilliga laboratorieprov. Jag frågade försiktigt läkaren: »Har jag fått en stroke?« »Det tror jag inte«, svarade han. Det blev ändå DT av hjärnan.

Mot kvällen fick jag besked att det inte var en stroke, men att man rekommenderade vidare observation över natten. Det var både läkare och sjuksköterska som på ett vänligt sätt försökte övertyga mig och min man om behovet av observation. Jag accepterade, och det innebar vidare ambulanstransport till nästa sjukhus på en annan ort: Albertville. Det blev en betydligt lugnare transport.

Väl på plats fick jag ett eget rum med utsikt över en vinterträdgård, ett glas varmt te och en sjuksköterska som satt en stund hos mig. Det gjorde att jag kände mig mycket lugnare och tillfreds i min säng. På natten var det blodtryckskontroll, men i övrigt var det lugnt.

På morgonen kom en läkare. Återigen en anamnes och en neurologisk undersökning som utföll utan avvikelser. Det blev en undersökning till, och på eftermiddagen blev jag körd i rullstol till en öron-, näs- och halsläkare. Bedömningen var att mitt tillstånd liknar Ménières sjukdom, men att det inte var den utan »maladie du jour blanc«, »vita dagens sjukdom«, ett tillstånd som kan bero på den vita snön och dålig sikt.

Jag blev utskriven samma dag utrustad med en cd-skiva med 318 DT-bilder av hjärnan, en kopia av alla laboratorieprov, brev till min läkare (det ligger fortfarande kvar hos mig) och recept på tabletter (Tanganil mot yrsel) som jag alltid har med mig på mina resor, trots att de säkert inte längre är hållbara.

Sammanfattningsvis fick jag en mycket professionell och välorganiserad vård, trots att tre olika ställen var involverade. Kommunikationen med läkare och annan personal var saklig och vänlig.

Resten av veckan tillbringade jag på ett hotellrum, där jag undvek tv och alla starka intryck. Först på kvällen dagen före avresan kunde jag gå ut och njuta av den vita fallande snön. Det blev vår näst sista skidresa.